Mor Lenas stuga

 

Hembygdsföreningen

Sotenäsgillet

 

Mor Lena Stuga

 

 

Mor Lenas eller Paschas stuga uppfördes på 1700-talet under den tredje sillperioden. Stugan som är byggd av fältsten ligger vackert i en sluttning ner mot det som idag är Sotekanalen, ca 600 meter norr om bron,

Här bodde en kvinna, som hette Carolena Andreasdotter, under andra hälften av 1800-talet. Hon kallades allmänt för enbart "Lena" varför stugan fick namnet "Lenas stuga". Hon hade två söner Alfred och Anders. De försörjde sig på vad havet gav och drygade ut kosthushållet med att "vraga". Det är väl allmänt att kustborna runt vår långa kust drygade ut hushållskassan med att ta vad havet gav även i form av vrakgods. Många berättelser har skrivits om vad sjöfolk kund råka ut för när havet stormade som värst. Att det var ett välkommet tillskott är inte att ta miste på. Därom vittnar den gamla ramsan:

 

 

"Oh, Herre jesus hör vår bön,

släck fyren uppå Väderön.

 

Sänd skeppen hit från fjärran länder,

 

de vrak må bli vid våra stränder."

 

Efter att båda sönerna omkommit vid fiske kort tid efter varandra, försörjde sig "mor Lena" genom att spinna, sticka strumpor och baka tunnbröd i gårdarna. Hennes brödkavel finns numera bevarad i Hunnebo Gammelgård.

 

När "mor Lena" gått bort flyttade, år 1896, "Pascha" med familj in i stugan, som inte består av mer än ett rum, en långbänk och en spiselhäll. "Paschans" riktiga namn var Johan Alfred Larsson, men han kallades allmänt för "Pascha". kanske var det för att han gick kring och berättade "paschaser", historier och uppdiktade händelser.

 

"Paschan" var född och uppväxt på Bohus-Malmön, men förälskade sig i en flicka, Helena, från Hunnebotrakten och flyttade dit. De fick tre barn, Carl, Oskar och Henrik. Barnen var dem mycket kära. "Paschan" försörjde sig genom att gå i gårdarna och berätta om vad som hade tilldragits sig i trakterna. På det sättet fick han mat och kanske något att ta med sig hem til de sina. Som nyhetsförmedlare var han alltid välkommen oförarglig som han var. Visserligen kunde han skrämma vettet ur barnen när han kom, trasig och med ansiktet igenväxt med skägg, alltid med en säck på ryggen vid sina vandringar och högljutt pratande med sig själv. Alla visste vem han var och vad hans besök gällde så han behövde aldrig tigga. Hans ödmjukhet visste inga gränser och hans ordval var väl inte de bästa. Vid ett besök hos Carl Christensson i Ödby blev hans korta inledningsfras:" Jag skall hälsa att min hustru har avlidit" .

 

 

Efter Helenas död 1920 blev "Paschan" ensam varför han togs in på "hemmet" i Assleröd. Där blev han till sin död 1928. Att längtan till sin stuga vid skutviken var stor kan vi förstå av att"Fattigvårdsstyrelsen" i Askum tvingades beslutade riva ned taket på stugan för att den skulle bli obebolig så "Pascha" inte kunde flytta tillbaka. Ett uttryck av honom, som bevarats i folkminnet är, "Ja, inte är jag mätt, men jag är törstig".

 

 

Stugan har sedan dess blivit restuarerad och ligger nu vid kanalen som ett minnesmärke över svunna tider. Nog var livet kargt och hårt för de som levde här, men trots allt var det ett hem, med tak över huvudet och värme när stormen tjöt och snön yrde runt stugknuten. Ingen som passerar kanalen kan ungå att lägga märke till den lilla stuga som klänger likt en fågelholk utmed bergskanten. Hälsa den med vördnad och ta emot dess vittnesbörd om hur man levde förr.

 

Vet man inte något om dess bakgrund så visst kan fantasin få vingar och det kan bli mycket att berätta i kabyssen när solen går ned i horisonten en skön sommarkväll. Du som läst detta har dock fått en liten inblick i vad som timats i den lilla stugan vid kanalen.

 

Idag ägs och förvaltas stugan av Hembygdsföreningen Sotenäsgillet.

Stugan är öppen och du är välkommen in

 

Sotenäsgillet

Museivägen 3

456 61 Hunnebostrand 0523 55 380