Gillet 1928-98

 

Hembygdsföreningen

Sotenäsgillet

Sotenäsgillets historia

1928 - 1998

Sammanställt av Oskar Hörmander

SOTENÄSGILLET KONSTITUERADES

Sotenäsgillet konstituerades vid möte i Hunnebostrand 1927

 

Grundandet av Sotenäsgillet i Hunnebostrand 1927 hade sina motsvarigheter på många andra håll i vårt land. Det fanns från mångas sida en strävan att slå vakt om värden, som man ansåg riskerade att gå förlorade genom den utveckling som skedde i det dåtida svenska samhället.

Det som höll på att förloras var det urgamla svenska bondesamhället och de värderingar som det byggde på. Förändringen kom genom industrialiseringen. Många rycktes bort från jorden och fick i stället sin utkomst av de snabbt framväxande fabrikerna. Själva jordbruket ändrade också karaktär. De slutna agrara enheterna sprängdes. Det hantverksmässiga arbete som tidigare skötts på gårdarna flyttades över på industriella enheter. Den gamla bondekulturen hotades med undergång.

Redan på 1890-talet började en motrörelse växa fram. Grundandet av Skansen och Nordiska Museet i Stockholm var ett uttryck för det. Ett annat var den provinsiellt präglade litteratur som kom fram, allra mest manifesterad hos Dalarne-skalden Erik Axel Karlfeldt. Mot det mångkulturella sättes det särpräglade.

 

1:2 Raserade värden

 

Fram till 1914 var världen ändå sig något så när lik. Den verkligt stora och revolutionära förändringen kom med kriget. De konservativa värdena bröts sönder och någonting nytt tvingade sig fram. De förändringar som skett i samhället fick sitt definitiva genomslag i politiken. En revolutionär storm gick över Europa i krigets fotspår. Konservatismens fästen föll och vänsterkrafterna tog över. Detsamma skedde, fast med mindre våldsamhet, i vårt eget land. De politiska beslut som drevs igenom 1918 - 21 var vår form för revolution. Tvåkammarsystemet stod kvar men den ändrade rösträtten hade berövat första kammaren mycket av dess möjlighet att hålla utvecklingen tillbaka. Ute i många av kommunerna gav den lika rösträtten utan pengabegränsningar makten åt socialdemokraterna.

I denna situation kände sig den gamla bondekonservatismen hotad. Den hade haft sitt stöd i högern men märkte hur detta stöd sviktade i den storm som rasade. Som en följd av detta växte bondeförbundet fram. Avsikten var att det på ett mer konkret sätt skulle slå vakt kring den gamla bondenäringen och dess hotade positioner i föränderlighetens oroliga samhälle.

Kulturellt skedde någonting mycket betydelsefullt, när undervisningsplanen för vårt lands folkskolor ändrades dithän, att katekesundervisningen togs bort nästan helt. Det var den gamla grunden för den folkliga kulturen som därmed rycktes bort. Kulturellt sett var det konservatismens starkaste fäste som därmed föll. Det var början till den sekularisering av vårt skolväsen som senare följt.

 

gränserna och gav framförallt ungdomen en möjlighet att uppleva någonting utanför den egna gårdens begränsningar. Tidningarna gavs större spridning än tidigare, telefonen blev allmän och med den rikssvenska rundradion kom en helt omvälvande kulturfaktor in i bilden. Som ett försök att hejda den utveckling som föreföll att obevekligt vara i gång, kan hembygdsrörelsen betraktas.

 

1:3 Avläggare från Lysekil

 

1 Lysekil med dess starka vänsterorientering fick de samhällsbevarande krafterna redan 1915 en medelpunkt i Bohuslänska fornminnessällskapet Vikarvet. När sedan forruninnesföreningen Sotenäsgillet bildades vid sammanträde på Hotell Svea i Hunnebostrand den 21 december 1927, skedde det under stark medverkan därifrån. Sammanträdet leddes av konsul A.V. Christensson från Lysekil, och han hade vid sin sida "föreståndaren för fornhemmet i Lysekil" Hendrik Christensson. I de stadgar som antogs för Sotenäsgillet hette det dessutom i en av paragraferna, att föreningen hade till "ändamål att i Vikarvets anda befrämja hembygdsvården inom Sotenäs härad".

Stadgarna talade vidare om att föreningens styrelse skulle ha sitt "säte" i Hunnebostrand. Tre av de åtta som valdes in i styrelsen var också från Hunnebostrand. De var "magister" Oswald Karlsson, förvaltaren Amandus Karlsson och trävaruhandlare Joh. A. Larsson. Ekonomiskt stod James Svensson från Göteborg bakom föreningens tillkomst. Han blev dess förste ordförande. En fastighet för blivande museum fanns redan inköpt genom hans försorg. Mer om turerna kring detta köp ska nästa kapitel upplysa om.

 

2 GAMMELGÅRDENS TILLKOMST

 

2:1Gammelgården i Hunnebostrand tillkom i strid med arbetarna

 

Redan vid det möte den 21 december 1927, som konstituerade fornminnesföreningen Sotenäsgillet i Hunnebostrand, var det klart med markköp, som skulle leda till att Gammelgården växte fram - ett köp som hade kontroversiell bakgrund.

Det går att i efterhand följa händelseförloppet i stora drag genom olika föreningsprotokoll. Kooperativ u.p.a. behandlade frågan i slutet av år 1923. Föreningen hade fatt en möjlighet att köpa Hunnebo huvudgård, som den kallas i protokollet, och där anlägga den Folkets Park, som den länge närt drömmar om. Den möjlighet som fanns gled dock förbi genom en miss från föreningens sida i den formella handläggningen av ärendet.

Under tiden var det andra intressenter som trädde i aktion. Komminister J. P. Marelius var ordförande i Kyrkobyggnadsföreningen, den som senare blev Kyrkans Vänner. Ägarna av löjtnantsbostället, som det kallas i deras protokoll, var Henrik Salbergs sterbhus. Ett inflytande hade också hemmansägare Carl Christensson i Ödby i sin egenskap av förmyndare för en av sterbhusdelägarna. Till dem riktade styrelsen för

Kyrkobyggnadsföreningen en "enträgen och angelägen vädjan att icke försälja ifrågavarande egendom till Folkets Park. Om nämligen så skedde, skulle det medföra den kännbaraste olägenhet för pastor i Hunnebostrand och för Hunnebostrands församling, eftersom den beslutade nya prästgården kommer att ligga i omedelbar närhet av Hunnebo gård. En Folkets Park med thy åtföljande oväsen, nöjesliv, söndagsohelgande och andra tråkigheter skulle för pastor bliva ett ständigt sorgeämne. En sådan anordning skulle ock bliva ett väsentligt hinder att få sökande, när komministertjänsten i Hunnebostrand åter blir ledig".

 

2:2 Redskap för Kyrkan

 

På sätt och vis kan man säga, att Sotenäsgillet vid sin tillkomst tjänade som ett redskap för de kyrkliga intressen, som komminister Marelius så kraftfullt företrädde. En av de sterbhusdelägare som Kyrkobyggnadsföreningen riktade sin skrivelse till, var Ragnar Salberg på Finntorp. Han trädde in som en av de åtta styrelseledamöterna i Sotenäsgillet, när det konstituerades. En betydande och tongivande medlem av Kyrkobyggnadsföreningen var den något omstridde och i vissa arbetarkretsar avskydde Amandus ( Mandus) Karlsson. Han var också en av de åtta i Sotenäsgillets styrelse. Allt talar för att det var dessa nyckelpersoner som väckte tanken på en hembygdsförening - vid sidan av historieromantikern Oswald Karlsson - och på det sättet satte käppar i hjulet för arbetarföreningen Kooperativs agerande.

Ännu vid Kooperativs årsmöte i februari 1924 fanns det en liten möjlighet kvar för att köpet av Hunnebo gård och dess förvandling till Folkets Park skulle lyckas. Frågan blev föremål för debatt på mötet. Rickard Bogren förklarade då, att styrelsen förhört sig hos förmyndaren, som var hemmansägare Carl Christensson i Ödby. Dennes uppfattning hade då varit, att något köp från Kooperativas sida inte längre var möjligt. Föreningen insåg rätt snart, att drömmen om en Folkets Park i Hunnebo fick skjutas på framtiden.

 

2:3James Svensson ekonomisk garant

 

Vid det konstituerande mötet på Hotell Svea den 21 december 1927 kunde ordföranden för dagen,

konsul Christensson, meddela att grosshandlare James Svensson och övriga styrelsemedlemmar för

Sotenäsgillets räkning köpt "förra löjtnantsbostället mantal Hunnebo nr 1 i Tossene socken" för ett pris

av 15 000 kronor. Som säljare på köpekontraktet stod Ragnar Salberg och Erik Salberg tillsammans

med den sistnämndes förmyndare, Carl Christensson. På Sotenäsgillets vägnar var det undertecknat av

James Svensson, A. V. Christensson, Joh. A. Larsson, Lars Larsson, A. N. Karlsson, Oswald Karlsson

och Ragnar Salberg. Den sistnämnde stod alltså som både säljare och köpare.

Styrelsen fick i uppdrag att låna upp 15 000 kronor, som var totalkostnaden i samband med köpet.

Under förhandlingarnas gång den 21 december kom det från James Svensson ett telegram riktat till

honom själv i hans egenskap av nybliven ordförande i Sotenäsgillet. På sina egna och sin frus vägnar

förband han sig att senast den 14 mars 1928 till föreningen överlämna 2 500 kronor att användas

till "inbetalning till Hunnebogården Sotegården".

Uppläsningen av telegrammet åtföljdes omedelbart av ett fyrfaldigt leve för ordf. James Svensson och "beskyddarinnan", dvs. hans fru. Oswald Karlsson, intendenten, fick i uppdrag att till herr och fru Svensson frambära Sotenäsgillets hjärtliga tack.

 

3 HUNNEBO FORNGÅRD SKAPAS

 

3:1Sotenäsgillet omedelbart igång med att skapa Hunnebo forngård

 

Innan köpet av Hunnebogården ens var avslutat, började Sotenäsgillet planera för den forngård, Gammelgården, som det gamla löjtnantstället skulle förvandlas till. Det kunde göra det i ekonomisk förvissning om grosshandlare James Svenssons pengar som yttersta garant för framtiden.

Den 25 januari 1928 var det "extra gillesdag" med Sotenäsgillet hos Lars Larsson på Ödby, kommunfullmäktiges ordförande i Askum. Vid sidan av värden fanns närvarande Amandus Karlsson, Oswald karlsson, Ragnar Salberg och Joh. A. Larsson, sekreterare i föreningen. Det mötet beslöt enhälligt att "likvidera" köpesumman 7 500 kronor till Ragnar Salberg, alltså hans hälft i Hunnebogården. Summan betalades omedelbart ut genom att Lars Larsson på en månad lånade åt föreningen 7 500 kronor.

Vid en gillesdag tre dagar senare, då på Hotell Svea, gjorde föreningen upp med Christensson i Ödby, förmyndare för Erik Salberg, om att arrendera dennes del i Hunnebogården. Samtidigt hade föreningen själv planer på att arrendera ut den del av fastigheten, som styrelsen ansåg lämpligt.

 

3:2Jakt på museihus

 

Omedelbart på nyåret 1928 satte Sotenäsgillet i gång med att söka efter hus lämpliga att, för framtida bevarande, flyttas över till det område som köpts in. På den extra gillesdagen den 25 januari redogjorde Joh. A. Larsson, styresman och tillika sekreterare, för sina resor till Koderöd, Brygge, Rambergsskog, Berfendal och Gamlemyr, resor som han gjort tillsammans med Mathias Mattsson i Uleberg och Vitalis Olsson. Uppgiften för dem hade varit att se på "förefintliga gamla vattenkvarnar och ryggåsstuga". Skjuts hade välvilligt ordnats genom Mathias Mattsson och Amandus Karlsson. Frågan om eventuellt inköp bordlades, tills ordförande James Svensson fått tillfälle att yttra sig i frågan.

Redan tre dagar senare, den 28 januari 1928, var det en ny extra gillesdag, nu på Hotell Svea. James Svensson satt som ordförande. Övriga deltagare var, vid sidan av sekreterare Joh. A. Larsson, följande: från Lysekil A.V. Christensson och H. Christensson, i övrigt Amandus Karlsson, Oswald Karlsson och Oscar Osberg, riksdagsman från Berfendal. Nu beslöts det om inköp för 175 kronor av vattenkvarn i Koderöd. Den blev ytterligare en gåva från ordf. och hans fru, "beskyddarinnan". Kvarnen skulle fotograferas, före flyttningen, på den plats där den stod. Den skulle sedan få sin placering vid vattenfallet i egendomens södra hörn. Samtidigt bestämdes det, att sjöboden skulle flyttas till sydvästsidan om det som nu kallades Sotegården.

Det ansågs att en del renoveringsarbeten måste göras på Sotegården. Särskilt viktigt var det att ra taket omlagt, så att det blev "snötätt". I det sammanhanget utsträckte ordförande ytterligare sin generositet. Han meddelade att det genom honom skulle bli levererat erforderligt takspån kostnadsfritt vid Smeviken. Den extra gillesdagen gav också styrelsen i uppdrag att anskaffa ryggåsstuga och eventuellt komma in med förslag om inköp av en gammal "bondegårdsbyggnad".

 

3:3Ekonomi och entusiasm

 

James Svensson var ett ständigt ekonomiskt stöd för den nybildade hembygdsföreningen. Men den slog sig inte till ro med detta. Den gjorde försök att dra till sig fler intressenter. Riksdagsman Osberg lovade vid sammanträdet den 28 januari att uppvakta en del bohuslänningar, bosatta i Stockholm, med begäran om deras ekonomiska stöd till föreningen.

Ännu mer väntade sig föreningen ra ut av den uppvaktning som gjordes inför landshövding Sydow i Göteborg, som blivit hedersledamot i Sotenäsgillet. Vid ett styrelsesammanträde hemma hos Amandus Karlsson den 13 februari bestämdes det att en kommittépå fyra stycken skulle resa ner till Göteborg och uppvakta både landshövdingen och andra som kunde vara intresserade av att stödja föreningen.

På föreningens entusiasm inför sin uppgift gick det inte att ta fel. Vid gillesdagen på Hotell Svea höll ordföranden, enligt protokollet, ett längre anförande om fornvårdens betydelse. Till landshövdingen kom den utsedda kommittén med en särskilt formulerad vädjan. Den hänvisade, genom utdrag, till sina stadgar och till att den genom inköp av gården Hunnebo lagt grunden till hembygdsgård för Sotenäs och hoppades, att den "i sina strävanden för gammalkulturens bevarande i sägenrik bygd" skulle kunna emotse "välbehövligt ekonomiskt stöd av personer, vilka hysa kärlek till hugstora minnen och vilja värna gammal god bygdekultur".

 

4 INKÖP TILL GAMMELGÅRDEN

 

4:1 inköp till Gammelgården med expert från Göteborg

 

Ivern var stor i Sotenäsgillets ledning efter att få lämpliga objekt till det lilla Sotenäs¬Skansen som föreningen i kärlek till hembygden föresatt sig att åstadkomma.

Många var namnen på det som föreningen höll på att skapa. Det skiftade i protokollen mellan Hunnebogården, Sotegården och Gammelgården. Ställd mellan dessa alternativ väljer jag i fortsättningen av min berättelse att tala om Gammelgården - med den uppmjukning av a till e som senare skett - och använder uttrycket Herrgården, när jag avser den huvudbyggnad i Hunnebo som det hela samlade sig omkring.

Den kommittéinom Sotenäsgillet, som vid årsskiftet 1927 - 1928 uppvaktade möjliga

intressenter i Göteborg, kunde inregistrera en omedelbar framgång.Vid

styrelsesammanträde den 3 mars 1928 konstaterades det med tacksamhet, att direktör Gustav Verner skänkt föreningen 1 000 kronor. Han blev föreslagen och senare samma månad av Gillet utsedd till hedersledamot.

Vid samma tillfälle meddelades det, att Erik Salberg var villig att utarrendera sin del i fastigheten Hunnebo under den tid som han fortfarande var omyndig. Underhandlingar togs omedelbart upp med Carl Christensson i Ödby, som var hans förmyndare. Sotenäsgillet försäkrade sig därmed också formellt om den egendom som föreningens fortsatta verksamhet vilade på.

 

4:2 Gamla stugor från Valarne

 

Vid sitt sammanträde den 14 mars 1928 hade Sotenäsgillet till sin hjälp doktor Kjellberg från "Göteborgs museum", som det uttrycks i protokollet. Det beslöts då definitivt, med hans godkännande, att kvarnen skulle placeras vid vattenfallet och sjöboden på ängen "med utsikt åt sjön". Under loppet av den dagen besågs två ryggåsstugor på Valarne och en soldatstuga, tidigare för soldat Strid, som låg där. Kontakt togs med kommunala myndigheter i Tossene och Askum för att få de två ryggåsstugorna, tidigare använda som fattigstugor, flyttade över till Gammelgården. Johan Larsson, föreningens sekreterare, fick i uppdrag att för Sotenäsgillets räkning förvärva soldatstugan.

Den tillgängliga expertisen från Göteborg tog sig också en titt på själva Herrgården. Det bestämdes på doktor Kjellbergs inrådan, att inredningen i köket skulle tas bort. Detsamma gällde för de båda kakelugnarna och den västra murpipan. Nya fönster beslutades det också om. Vid ett senare styrelsemöte, i juli 1928, godkändes ett avtal som genom Lars Larsson träffats med målarmästare Ljungqvist i Gravarne. Herrgården skulle restaureras och målas om för ett pris av 510 kronor inkl. tapeter. Den beslutstyngda dagen den 14 mars avslutades med ett "trevligt samkväm" hos Amandus Karlsson.

 

4:3Invigningsting och ladugård

 

Förvärvet av Gammelgården firades med ett invigningsting den 11 och 12 augusti 1928. På kvällen den 11 augusti åts det gemensam middag på Hotell Svea. 6 kronor kostade det för den som ville vara med. Anteckningslistor hade varit utlagda. 100 gäster beräknades komma, bland dem som särskilt inbjudna landshövding von Sydow och kapten Kilman på Åby, båda med resp. fruar. Från Systembolagets butik i Lysekil togs 30 flaskor vin och 100 buteljer öl.Det trägna vardagsarbetet inom Sotenäsgillet fortsatte - kanske något stimulerat av festandet. Två kanoner, skänkta av Ödeborgs bruk, blev på James Svenssons bekostnad transporterade till Gammelgården 1928. Vid samma tid tecknade föreningen tre andelar i Sotenäs elektriska distributionsförening. Det berättigade till sex ljuspunkter. Av dem var fem avsedda för blivande "Sagohallen" och en för Herrgården. Det visar att siktet redan då var inställt på teaterverksamhet inom Gammelgårdens område.

Vid ett styrelsesammanträde på Hotell Svea i början av år 1929 träffades ett avtal med byggmästare Ernst Olsson, som var närvarande vid detta möte. Han skulle nedmärka, nedtaga och till anvisad plats på Sotegården transportera och uppföra föreningens på Möhällern inköpta gamla ladugård - ord och uttryck hämtade direkt ur den på byggnadsområdet sakkunnige Joh. A. Larssons protokoll. Stenar till grunden skulle föras med från Möhällern. Halmen för taket skulle föreningen bestå. Den skulle viras och läggas på det sätt som föreningen bestämde. Arvodet för hela arbetet blev bestämt till 600 kronor. Själva flyttningen skulle bekostas av James Svensson, den ständige donatorn.

Energiskt arbetade Sotenäsgillet vidare. Entusiasm och stor kärlek till hembygden var ständiga drivkrafter bakom det myckna som uträttades.

 

5SAGOSPEL

 

5:1Sagospel första gången 1929

 

Under året 1929 var det alltjämt livlig verksamhet inom Sotenäsgillet, då också med gillesdag och för första gången sagospel. Sedan blev den, kanske av ekonomiska skäl, mer sporadisk. För åren 1930 - 1932 är det bara två sammanträden protokollförda.

Året 1929 hade föreningen alltjämt sin ordförande, den frikostige James Svensson, att ekonomiskt luta sig mot. Hans tillskott hade ändå sina gränser. Därför försökte föreningen att dra också andra i samhället betydelsefulla personer in i verksamheten. Amandus Karlsson fick i mars 1929 av styrelsen, där han själv satt med, uppdraget att vända sig till direktör V. Kullgren i Uddevalla och utverka hans ekonomiska stöd. En ekonomisk baktanke kan också förmodas ligga bakom kallandet av hedersledamöter. Till femton stycken skickades det på våren det året ett särskilt för ändamålet tryckt brev om den ära som blivit dem förunnad. Bland dessa hedersledamöter återfinns museiintendent Sven Kjellberg i Göteborg - egentligen utnämnd redan tidigare - vidare rektor Alf Alström från Grebbestad, rektor P. G. Berggren från Strömstad och prosten Fritz Liisch i Lysekil. För säkerhets skull tog föreningen dessutom upp lån för att den vägen " täcka sina skulder", som det uttrycks i protokollet.

 

5:2Strävan för ädla mål

 

Vid föreningens styrelsesammanträde den 19 april 1929 var det särskilt mycket som avhandlades. Vissa problem var förenade med den lägenhet som fanns i Herrgården. Den hyrdes sedan 1924 av landsfiskal Åhlander. Han ville bli befriad från sitt kontrakt och begärde också befrielse från sista halvårshyran, den som löpt ut den 14 mars. Föreningens styrelse framhöll vilka kostnader den haft för lägenheten, och menade uppenbarligen med det, att Åhlanders krav borde ha avvisats. " Men", heter det i protokollet, " som föreningen strävar för ett ädlare mål och föraktar bråk och tvist" ¬så beslöt den helt i enlighet med de framställda kraven.

Även i fortsättningen blev det en landsfiskal, nu Alveskog, som bodde på Herrgården. Hans inflyttning betydde ytterligare renovering och dessutom värmeledning till en kostnad av 1 075 kronor. Mot det stod en årshyra som, åtminstone på Ählanders tid som hyresgäst, rörde sig om 450 kronor.

Vid sammanträdet i april besökte styrelsen Gammelgården. En ladugårdsbyggnad med lada och loge var då inköpta. Alla i styrelsen enades om att de skulle placeras längst upp på den större åkertegen, den som låg närmast kvarnen.

Redan i slutet av år 1927 fanns det en syförening som arbetade för Sotenäsgillet. Den skulle ordna med tombolalotteri. För det utsågs på mötet i april en särskild styrelse. Vid sidan av herrar Oswald Karlsson, Amandus Karlsson och Johan Larsson, innehöll den också kvinnor, nämligen fru Salberg på Finntorp, fröken Helen Henriksson, fru Eveline Larsson i Ödby och fru Hildur Osberg. Kvinnornas betydelse ökade. Fru Alfrida Pettersson och fröken Rut Hellberg från Örn gjordes till hirdkvinnor, samtidigt som Olof Hasslöf, Edvard Sjöfält och postförare Pontus Hansson från Hasselösund blev kallade som hirdmän - allt i fornnordisk anda.

 

5:3 Gillesdag och vävkurser

 

I början av augusti 1929 ordnades det med en gillesdag på Gammelgården, annonserad i fyra ortstidningar. Olika tal hölls, bl.a. av James Svensson. Men det var också vid detta tillfälle, som ett skådespel av Oswald Karlsson för första gången presenterades ¬det skulle senare bli fler s.k. sagospel av honom.

Hur föreningens inköp av stugor kunde gå till illustreras väl av styrelsesammanträdet i oktober 1929. Lars Larsson hade köpt en " bondstuga " för 375 kronor. När han rapporterade det på mötet, erbjöd sig ordf. James Svensson, omedelbart att erlägga köpeskillingen. Därmed blev det beslut om att stugan skulle köpas för Sotenäsgillets räkning. Ytterligare pengar till förfallen ränta och assuransförsäkring ställde ordf. också upp med. Dessutom erbjöd han 2 500 kronor till köp av andra hälften i Hunnebo gård, om övriga medlemmar av styrelsen kunde uppbringa lika mycket för samma ändamål. För säkerhets skull togs vid samma tillfälle, oktober 1929, ett lån i Lysekils sparbank på 4 000 kronor för bestridande av värmeledning i Herrgården och likvidering av skulder.

Efter den 10 oktober 1929 finns det inga protokollförda sammanträden i Sotenäsgillet förrän den 27 juli 1931. Den dagen håller föreningens styrelse ett möte. Det talas om brunnsborrning för Hunnebo, om liggare för besökare att teckna sina namn i, om biljetter å 50 öre och en önskan om att museet skulle hållas öppet vissa tider på lördagar och söndagar.

Därefter förekommer det ingenting förrän den 29 april 1932. Då håller gillet ett möte. Närvarande är James Svensson, Oswald Karlsson, Lars Larsson, Amandus Karlsson och vid protokollet Joh. A. Larsson. James Svensson kallas genomgående bara Svensson och benämns inte längre ordförande. Han hade ordnat med två vävkurser i Gammelgården under den kommande sommaren. Enligt uppgifter, hämtade från muntlig källa, kom dessa vävkurser till stånd. Vävar för dem lånades in från olika håll.

Svensson, som han alltjämt kallas i protokollet, skänkte 50 kronor för inköp av en på Heljeröd stående väderkvarn. Vidare beslöts det om servering i Gammelgården. Oswald Karlsson fick i uppdrag att utarbeta historik för varje hus i Gammelgården ¬" däribland " , står det ordagrant i protokollet, " den mindre besuttne bondens hus och Matselarses stova, som benämns som Askumsstugan". Lars Larsson gavs som uppdrag att " delvis iordninggöra " denna stuga.

 

6 OTTILIA TILL OLSBORG

 

6:1 OTTILIA till OLSBORG spelad i sagohallen

 

Året 1931 blev den i Sotenäsgillet livligt verksamme Oswald Karlsson, sedan många år tillbaka folkskollärare i Hunnebostrand, färdig med sitt historiska bygdespel OTTILIA till OLSBORG, uppfört i Sagohallen på Gammelgården den 4 september det året. Därför passar det in i gillets historia, innan föreningens protokoll åter får tala.

Skådespelet bygger som historisk verklighetsgrund på Kristian II:s ungdomskärlek till Dyveke, krögardotter från Bergen - kungen som för oss är Kristian Tyrann men för danskarna är Kristian den gode. På klassiskt maner, med anor från det antika Grekland, är det uppdelat i fem akter, åtföljda, mindre klassiskt - av en epilog.

Sigbritt Willumsdotter kommer till OLSBORG i Bullaren med dottern Dyveke. Där befinner sig just då, strax i början av 1500-talet, kung Hans och hans son Kristian. På borgen regerar OTTILIA Römer, eftersom maken Nils i allmänhet vistas som riksråd i Köpenhamn. Just den dagen då Sigbritt och hennes dotter anländer till OLSBORG är det högtidlig riddardubbning där.

Det viktiga för OTTILIA och hennes make Nils är att få dottern Ingeborg trolovad med Kristian - en triumf för OTTILIA som hatar den i hennes ögon trolöse danske kungen. I den andra akten äger trolovningen rum. Under ceremonin svimmar Dyveke. Med det återvinner hon Kristian, som flyr med henne till Norge. I den tredje akten är det stor rådplägning på OLSBORG kring allt det dramatiska som hänt. Sigbritt hålls som fånge på borgen men får komma inför kung Hans under rådplägningen. Hon förklarar att han kan räkna med borgerskapets stöd i den strid mot stormännen som hon befinner sig mitt uppe i. Det avslöjas att den olyckligt övergivna Ingeborg rövats bort av Valdemar Rise, herre till Sarpsborg.

Fjärde akten rör sig kring brandskattningen av Sarpsborg. Valdemar har tagits till fånga. För sin skändning av Ingeborg döms han till döden och blir avrättad. Så långt står OTTILIA som den triumferande. Men i den femte akten sker omslaget. Kristian kommer med Dyveke och en här till OLSBORG. För sitt förmenta äktenskapsbrott blir OTTILIA av sin make jagad bort från borgen. I Epilogen kommer hennes upprättelse. Hennes make Nils har upptäckt att hon var oskyldig till det hon anklagats för. Han söker upp henne i frankernas rike, dit hon flytt, men finner att hon dött där i stort armod. Hon förs i kista tillbaka till OLSBORG och blir begravd där under stora hedersbetygelser.

6:2 Tidig form av musikal

 

Skådespelet är i hög grad samlat kring vissa fasta situationer. Det börjar med riddardubbningen, fortsätter med trolovningen och rådplägningen och når sin avslutning i förkastelsedomen och till sist i Epilogen med begravningståget. Scenerna blir till uppställda tablåer, där var och en står fastlåst i sin position. Denna i stort sett stillastående teater gjorde det lättare för amatörskådespelarna att medverka, samtidigt som det gjorde övergången till de talrikt insprängda sångnumren lätt att göra.

Så mycket av dramatiska händelser på scenen blir det inte. Handlingen förs framåt på annat sätt. Det överlåts åt tjänarna, Didrik hos Sigbritt och borgvakten hos OTTILIA, att berätta vad som hänt. Ofta får de under gnabb med varandra fram två olika versioner, som det överlåts åt åhörarna att välja mellan. Deras sätt att tala är något mer talspråksbetonat än de långa haranger, som deras förnäma herrskap tvingas avleverera i de fasta högtidspräglade situationer som de befinner sig i. Ändå är också här pluralisändelserna på verben bevarade - vi skola, vi hava osv. - i enlighet med vad som på den tiden, då detta skrevs, fortfarande lärdes ut i skolorna - bl.a. av folkskolläraren Oswald Karlsson. Skulle skådespelet tas upp igen, bör detta vara en första och nödvändig sak att modernisera, om man ska få skådespelare till att agera på ett naturligt sätt.

Det allra mest utmärkande för skådespelets form är blandningen av talscener och sångnummer. Här påminner det i många stycken om en modern musikal. Det innebär dock knappast, att författaren till det låg före sin tid. Sina förebilder hämtade han istället bakåt i tiden i 1800-talets sånglustspel, bland vilka Värmlänningarna av Fredrik August Dahlgren framstår som det mest kända.

OTTILIA till OLSBORG framfördes inte bara i sagohallen på Gammelgården, det som nu kallas Teaterladan. Åtminstone en gång, förmodligen sommaren 1932, gavs det på ort och ställe vid Bullaresjön. Enligt vad som muntligt berättats mig, var det många från Sotenäs som då for dit upp för att se hur det gick för OTTILIA.

 

7 DROTTNING ASTRID

 

7:1 Oswald Karlssons Drottning Astrid hör också Sagohallens 30-tal till.

 

Mest känd bland Oswald Karlssons historiska skådespel har Drottning Astrid blivit. Det kom till på 1930-talet och framfördes då i Sagohallen på Gammelgården. Men det har getts senare, både 1954 och 1964, och har med det blivit ett slags Sotenäs-spelens klassiker.

Händelserna i sagospelet Drottning Astrid tillhör slutet av 900-talet, brytningstiden i Norden mellan asatro och dyrkan av Vite Mist. Det har alltså inte samma fasta historiska bakgrund som " OTTILIA till OLSBORG". I stället är det en vidareutveckling i författarens fantasi av ett sagostoff som hörde Sotenäset och därmed också Sotenäsgillet och Gammelgården med Sagohallen till.

Liksom " OTTILIA till OLSBORG" är det här den klassiska uppdelningen i fem akter, också och mindre klassiskt med en Epilog. I första akten är handlingen förlagd till Borgebratta på Sotenäset, till kung Tryggves och drottning Astrids hov. Till kungen kommer ett bud från hans förutvarande fiende, kung Gudröd, om gemensamt härnadståg. Gudröd ligger i Veijern med sin flotta. Trots drottningens vädjanden om att Tryggve ska stanna hos henne och det väntade barnet ger han sig av. Förrädiskt blir han dödad av Gudröd och dennes krigare. Astrid tvingas fly för att rädda sitt liv undan Gudröd.

Andra akten handlar enbart om hur kung Tryggve gravsätts på Tryggön. I den tredje akten förs vi som åskådare till slavmarknaden på ett torg i Riga. Där utbjuds bland andra Astrid och hennes son Olov till försäljning. Den ryske tsaren kommer dit och vill köpa dem båda. När han avvisas av Astrid tar han Olov med sig. I nästa ögonblick dyker Loden upp, storbonde från Svenneby. Han köper Astrid fri och tar henne tillbaka till Viken.

Den fjärde akten skildrar hur Olov, nu kallad Olov Tryggvesson, stiger i land med sina kämpar vid Bottnafjorden tillsammans med biskop Sigfrid. Båda håller tal -kungen lovprisar det bohuslänska landet Viken, och biskopen talar om Vite Krist. I akt fem förs vi till storbonden Lodens gård i Svenneby. Han är nu gift med Astrid. Han och hans folk blotar alltjämt till asagudarna. Astrid längtar ständigt efter sin förlorade son. Stor blir därför hennes glädje, när han kommer. Hon bekänner sig omedelbart till den kristne Gud som han funnit vara större än asarna.

I ett andra händelseskede bakom det stora och dominerande har hela tiden funnits kärlekshistorien mellan hovets Karin och Fiskare-Erik. De finner äntligen varandra. Epilogen visar bröllopet mellan de båda. Det äger rum i storsalen på Lodens gård. Men på avstånd hörs klockorna ringa i Svennebys nybyggda kyrka. I gemensam psalmsång utmynnar detta sagospel.

 

7:2 Dramatisk tredje akt

 

Mycket av mönstret från " OTTILIA till OLSBORG" går igen i det här skådespelet. Tablåerna, de stillastående scenbilderna, dominerar. I den första akten är det mesta fastlåst kring drottning Astrid, sagospelets huvudfigur. Det överlåts åt Per Väktare, en tjänare, att rapportera vad som sker i omvärlden, och steg för steg förändras situationen för drottningen fram till den slutliga katastrofen och landsflykten. I den korta andra akten är allt reducerat till ceremonier kring gravläggningen. I de båda uppsättningar, som jag sett, 1954 och 1964, tilldrog sig skeendet i denna akt i ett nästan fullkomligt mörker. Det verkade som ett sömnpiller på publiken. Vid ny uppsättning av dramat borde denna akt anslutas till den föregående och samtidigt kortas ner.

Mest dramatiskt liv är det över tredje akten, den som tilldrar sig i Riga. Händelserna avlöser varandra i snabb följd och replikerna är snabba som piskrapp. För mig framstår denna akt som höjdpunkten i Oswald Karlssons dramatiska författarskap, sådant det framträder i de två dramer som här behandlats.

De två sista akterna är åter dominerade av det stillastående i själva scenbilden. Av Epilogen kunde det slutligen ha gjorts något mer, en akt som kunde ersätta den andra akten, om man vill hålla kvar vid det klassiska femtalet. Som i " OTTILIA till OLSBORG " är också här de lyriska sånginslagen många - gäller om alla akterna utom den tredje. Det naturliga talspråket kommer bättre fram här än i Ottilia-dramat. Särskilt gäller det replikerna i de scener där Per Väktare och Fiskar-Erik förekommer. Både sagospelet Drottning Astrid och skådespelet kring OTTILIA är väl värda att ¬efter en försiktigt gjord bearbetning - tas upp på nytt igen. Teaterladan - Sagohallen är väl lämpad för dem båda.

 

8 SOTENÄSGILLET BEFANN SIG 1933 I EN SVÅR EKONOMISK SITUATION

 

Den svåra ekonomiska krisen i början av 1930-talet, världsomfattande och mycket kännbar också i Sverige, blev förödande för Sotenäsgillet, som startat i en helt annan och ekonomiskt gynnsammare situation.. En sammanställning gjord hösten 1933 ger en uppfattning om det nödläge som föreningen just då befann sig i. Bakgrunden var att det nybildade Kulturminnesrådet för Bohuslän skulle hålla ett sammanträde den 23 oktober. Det skulle då fördela anslagna lotterimedel. Med anledning av detta begärde museiintendent Sven Kjellberg i Göteborg att Sotenäsgillet skulle komma in med uppgifter om föreningens ekonomiska ställning och dess närmaste behov av anslag ur tillgängliga lotterimedel. Med anledning av detta höll Sotenäsgillet ett styrelsemöte den 16 oktober 1933. Protokollet från detta möte, underlag för svarsskrivelsen, ger en överblick av föreningens ekonomiska situation just då. Något mörklagd kan den vara med tanke på vad den syftade till. Ändå bör den siffermässigt kunna betraktas som tillförlitlig.

 

8:1Skulder på 20 659 kronor

 

Tillgångarna stannade på en sammanlagd summa av 31 144 kronor. Hälften av detta, 15 000 kronor, låg i jordbruksfastighetens värde. Till detta kom Herrgården, värderad till 4 000 kronor. Övriga tillgångar utgjordes av stugor och forminnesföremål. Allt detta var alltså bundna tillgångar. Det kunde inte överföras till kontanter utan att föreningen med det frångick själva förutsättningen för sin extistens. Utan Gammelgården och stugorna och föremålen var det inte längre någon Hembygdsförening.

Mot dessa tillgångar stod skulder på sammanlagt 20 659 kronor. Av detta var 8 000 kronor ett lån i Lysekils sparbank. Erik Salberg var föreningen skyldig 7 030 kronor och Joh. A. Larsson 1 227 kronor. Dessutom ingick i skuldsumman ett par mindre belopp, 138 kronor som förskott från skattmästaren och 76 kronor som resterande skatt. Enligt Kjellbergs önskan redovisades också de omedelbara behov av pengar som föreningen hade. De belöpte sig till 12 325 kronor och gällde renoveringar och installationer som snarast måste bli utförda. Utöver Herrgården omfattade de Askumsstugan, soldatstugan, Sagohallen, väderkvarnen, sjöboden, Hällevikstrandsfyren, kanonerna, kostallet och ladugårdsbyggnaden.

 

8:2Ekonomin var " ohållbar ".

 

Till dessa specifikationer anknöts vissa reflektioner från styrelsens sida. Föreningens ekonomi betraktades som " alldeles ohållbar". Hade de tider fortsatt som var rådande vid föreningens start, hette det i fortsättningen, så hade ställningen nog varit annorlunda. Men så som tiderna nu utvecklat sig, såg det verkligen dystert ut. Det var inte lätt att förverkliga " de fosterländska ideer som varit föreningens mål till bygdens fromma".

Protokollet, och därmed också den skrivelse som tillställdes Sven Kjellberg och genom honom Kulturminnesrådet, mynnade ut i följande sammanfattning av läget: " Det skulle för oss vara synnerligen smärtsamt om denna stora, natursköna och historiska egendom, i brist på medel, skulle överlåtas till annat ändamål än vad vi eftersträvat ". Till sist kom det en varm och vördsam vädjan om kraftig hjälp ut ur det ekonomiska nödläge som föreningen befann sig i. Styrelsen uttryckte en förhoppning om att Sotenäsgillet skulle tilldelas de 12 325 kronor, som var en absolut förutsättning för att föreningen skulle kunna fortsätta sin verksamhet.

På det styrelsemöte, som gjorde detta viktiga uttalande, var det bara fyra närvarande, nämligen Amandus Karlsson, Oswald Karlsson, Lars Larsson och Joh. A. Larsson. Alla utom Oswald Karlsson, alltså tre stycken, utsågs att uppvakta föreningens hedersordförande, landshövding von Sydow, med hemställan om välvilligt bistånd.

Vid ett tidigare möte med Sotenäsgillet, i september 1933, hade det talats om föreningens ekonomiska svårigheter och begärts en utredning, den som styrelsen något senare ställde upp med. Det hade då också kommit fram, att vävkurserna under sommaren 1932 gått med en förlust på 1 400 kronor inkl. kostnaden för de vävstolar som föreningen tvingats köpa in. James Svensson, som då suttit som ordförande, hade med sedvanlig generositet trätt in och täckt den förlusten.

Dystert var läget för Sotenäsgillet i slutet av år 1933. Det bättrade sig dock igen, innan den slutliga kraschen kom.

 

9 SOTENÄSGILLET BESLÖT SÄLJA HERRGÅRDEN PÅ KRISMÖTE SOM HÖLLS I FEBRUARI 1936.

 

Under året 1934 finns det bara årsmötet protokollfört för Sotenäsgillet. Från 1935 finns det ingenting. 1936 blir det däremot en livlig aktivitet - dock tyvärr framkallad av föreningens tilltagande ekonomiska svårigheter och behovet av att på något sätt lösa dem.

Årsmöte hölls på Hotell Svea i Hunnebostrand den 12 oktober 1934. Styrelsen omvaldes och var alltjämt densamma som vid konstituerandet av föreningen i december 1927. James Svensson var ordförande med A.V. Christensson som vice, Oswald Karlsson intendent med Ragnar Salberg som vice, Joh. A. Larsson styresman med Amandus Karlsson som vice och slutligen Lars Larsson skattmästare med Oscar Osberg som vice.

Detta årsmöte präglades åter av optimism - efter svårigheterna året innan. Nya initiativ hade tagits. Ett gammalt tvåvåningshus från Skorva och ett fiskarhus från Vejern hade köpts in. Det beslöts att föreningen skulle söka statsanslag för uppförande av de två husen på Gammelgården. Landsfiskalens lägenhet i Herrgården skulle ytterligare rustas upp, bl.a. med badrum i det som tidigare varit kök. Som vanligt sköt ordförande till med pengar när det behövdes.

Ordförande James Svensson visade också ett närmast svärmiskt intresse för den lilla stenstugan ute vid Sotekanalen, som han mindes från sina vandringar i ungdomen. Ruinerna av den stod fortfarande kvar. Det beslöts att Sotenäsgillet skulle köpa in ruinen och tomtområdet omkring den. Ordförande lovade skänka 100 kronor till stugans återuppbyggande och dessutom skänka den halm som behövdes för nytt tak på stugan.

 

9:1 Katastrofalt läge 1936

 

Året 1935 förekom enligt protokollsboken inte något sammanträde varken av Sotenäsgillet som helhet eller av styrelsen. Men i början av följande år, 1936, tvingades föreningen att ta ställning i en viktig ekonomisk fråga. Det var hyresgästen i Herrgården, landsfiskal Alveskog, som i en skrivelse uppställd i tio punkter, begärde omedelbara reparationer och förbättringar i den lägenhet som han hyrde. I annat fall skulle han säga upp kontraktet och flytta därifrån. Sotenäsgillet höll möte den 7 februari, men bara fyra var närvarande. De fann kraven för höga i förhållande till hyresinkomsten. Men de vågade ingenting bestämma, eftersom ordförande inte var där, utan bordlade frågan. Oswald Karlsson fick i uppdrag att skriva till James Svensson och begära, att han " välvilligt " före månadens slut ville komma till Hunnebostrand och hålla sammanträde och i förväg meddela övriga i Sotenäsgillet dag och tid för detta. Det är inte utan att en viss irritation över den generöse men maktfullkomlige grosshandlaren i Göteborg märks i formuleringen.

Nytt möte med Sotenäsgillet blev det den 28 februari - en dag innan fristen gick ut denna skottårsmånad. Närvarande var James Svensson, A. V. Christensson, Amandus Karlsson, Lars Larsson och Joh. A. Larsson. Dessutom hade Larsson ratt fullmakt att representera Ragnar Salberg. Mötet började med ett besök i " landsfiskalsbostället ", som det kallas i protokollet. Bristerna undersöktes. Och Amandus Karlsson och Lars Larsson fick i uppdrag att göra ett förslag över vad nödvändiga åtgärder skulle kosta.

Därefter kom mötet fram till själva kärnpunkten. Så här uttrycks det i protokollet:

" Som föreningens skulder i längden bliver ganska besvärande och då föreningen icke kan för framtiden beräkna några ökade inkomster varigenom föreningens ekonomi skulle kunna säkerställas, diskuterades möjligheten av att eventuellt försälja herrgårdsbyggnaden och trädgården för att härigenom åstadkomma täckning av föreningens skulder ". Joh. A. Larsson fick i uppdrag att undersöka de möjligheter som fanns för en sådan avsöndring. Han fick rätt att i det fallet " föra föreningens talan".

Samtidigt med denna begynnande reträtt visade föreningen tecken till fortsatt expansion. En förteckning skulle göras över föreningens behov. I enlighet med Hembygdsförbundets beslut vid årsstämma i början av det året skulle den sedan föras vidare till anslagsbeslutande myndighet i Stockholm. James Svensson kom vid mötet med en lång lista över sådant som behövde göras. Det borde köpas in ytterligare en kvarn, två backstugor, en ryggåsstuga, två fiskarstugor, - dessutom fiskredskap som backar, garn m.m. " med motivering att skyndsamma åtgärder måtte vidtagas för att kunna rädda vad som är att förvärva av gamla saker ".

James Svensson nämnde i det här sammanhanget fornsaker som representerade inte bara de traditionella näringsgrenarna fiske, jordbruk och sjöfart utan också stenhuggeri. Sett i efterhand är det en märklig antydan om det som så småningom skulle bli till Stenhuggarmus&t.

 

 

10HUNNEBOFASTIGHETEN SÅLD 1937

 

Sotenäsgillet fullföljde under åren 1936 — 1937 den redan beslutade försäljningen av den s.k. Herrgården. Men när ingen köpare kunde uppbringas, tvingades föreningen att sälja hela Hunnebo jordbruksfastighet. Det skedde dock under sådana former att den inledda verksamheten på Gammelgården kunde utvecklas vidare.

Trots att Herrgården stod inför en försäljning, begärde och fick hyresgästen där, landsfiskal Alveskog, kostsamma förbättringar genomförda. Värmeledningssystemet renoverades och bostadens kök förbättrades. Av de 3 300 kronor, som beviljats föreningen i lotterimedel, gick minst en tredjedel till att täcka kostnaderna för dessa åtgärder, som inte hade mycket med denna hembygdsförenings egentliga verksamhet att göra.

Styrelsen för Sotenäsgillet hade i februari 1936 beslutat att Herrgården, huvudbyggnaden inom Gammelgården, skulle försäljas, så att föreningens skulder på det sättet skulle kunna återbetalas. Som ett led i detta skedde en avstyckning av byggnadens tomt med trädgård och angränsande områden. Den verkställdes av lantmätare Frey Hoffner den 7 september 1936. Styrelsen försökte sedan t någon köpare till den avstyckade fastigheten. Men hela året 1936 och större delen av det följande året gick utan att någon hugad spekulant infann sig. När Sotenäsgillet mötte upp den 3 december 1937 till vad som i protokollsboken kallas " årssammanträde " , ställdes det inför detta katastrofala faktum. På ett märkligt sätt lyckades det för Sotenäsgillet att klara sig ur den prekära situationen, utan att huvudändamålet med föreningen gick förlorat. Mötet den 3 december §937 blev avgörande för Gammelgårdens framtid. Därför ska det här bli behandlat noggrant och detaljrikt.

 

10:1 Hela Hunnebogården såldes

 

Vid detta betydelsefulla "årssammanträde " var följande sex personligen närvarande: James Svensson, A. W . (tidigare skrivet V) Christensson, Amandus Karlsson, Oswald Karlsson, Lars Larsson, och Joh. A. Larsson. Dessutom representerades, liksom vid tidigare tillfälle, Ragnar Salberg genom fullmakt av Lars Larsson. Det uttalades bekymmer för föreningens allvarliga ekonomiska läge. Med beklagande konstaterades det, att de förhoppningar som vid föreningens start ställts till " våra statsmakter, i oroväckande grad blivit grusade ". Konsul A. W. Christensson såg ingen annan utväg, nu när ingen köpare fanns till den avstyckade fastigheten, än att hela jordbruksfastigheten Hunnebogården försåldes. Han kom omedelbart med ett förslag, som förmodligen var väl förberett och därmed förankrat i styrelsen. Han hemställde nämligen till ordföranden och donatorn James Svensson, att han övertog hela egendomen mot att han betalade föreningens hela kapitalskulder, som uppgick till

20 250 kronor. Mötet förklarade sig enhälligt vara av den meningsom konsul

Christensson, föreningens vice ordförande, framfört.

Ordföranden, James Svensson, gick in på det förmodligen väl förberedda förslaget. Han var villig att för hela egendomen erlägga 20 250 kronor. Mötet beslöt därefter enhälligt om en sådan försäljning. Fastigheten angavs som " hemmanslotten 43/1000 mantal Litt. G. gamla tomten jämte därifrån avsöndrade lägenheten Hunnebo nr. 1 i Tossene socken ". Det uppdrogs åt A. W. Christensson och Lars Larsson Att på

föreningens vägnar avsluta köpet samt uppsätta och underskriva köpebreven och de handlingar som behövdes för lagfarten.

 

10:2 Stiftelse

 

Samtliga vid mötet närvarande framhöll sin tillfredsställelse med köpet. Samtidigt meddelade ordföranden, att han gärna ville gå föreningens önskan till mötes på en speciell punkt. Han och hans fru var villiga att " gravitationsfritt " överlåta forngården, där fornbyggnaderna var belägna, till en stiftelse som under länstyrelsens hägn och vård fortsatte "föreningens strävan och arbete för hembygdsgården å Hunnebo med det målet att den är och bliver den främsta i vårt kära Bohuslän ". Mötets ledamöter, som det uttrycks, hemställde till ordföranden att stiftelsen skulle kallas " James och Maria Svenssons Minne ". Så skedde också - och den stiftelsen finns fortfarande kvar.Med detta slutar protokollsboken. Resten, större delen av boken, är tomma blad. Sotenäsgillets vidare öden, det som hände efter den 3 december 1937, får sökas på annat håll, i någon annan protokollsbok. Just då fanns det ingen verksamhet att föra protokoll över.

 

11AXEL OCH VALBORG. BYGDESPEL I FEM AKTER AV OSWALD KARLSSON

 

Handlingen i bygdespelet "Axel och Valborg" av Oswald Karlsson, folkskollärare och hembygdsforskare i Hunnebostrand, går tillbaka på en kärlekssaga som har anknytning till klostret Dragsmark och till Åby kungsgård. Historiskt kan den allmänt knytas till början av Nordens medeltid.

Första akten har händelserna förlagda till gården Hultås. Den börjar med sång av två älskande, Valborg och Axel. Därefter sjunger barden, han som en gång var stor i Rom men nu vandrar genom världen och söker sin förlorade maka och son. Fru Julia, Valborgs mor, ger de två älskande sin välsignelse. ögonblicket efter inträder mäster Knut, nyutnämnd abbot i Dragsmarks kloster. Han var en gång, som riddare, Julias älskade men vänder sig nu i hat mot henne som svek honom. Konung Hakon och hans gemål Malfred anländer. De kommer från Åby kungsgård på Sotenäs. Det blir trolovningsfest för Axel och Valborg. Men mäster Knut menar att den är ogiltig. De två har nämligen som små döpts i samma vatten. I och med det är de dopsyskon och kan enligt kyrkans lag inte bli förenade med varandra. Prins Hakon, kungasonen, håller med honom om detta. Han håller nämligen Valborg kär och ser därför gärna att trolovningen blir ogiltigförklarad. I slutet av denna akt tar Axel ett ömt farväl av Valborg.

Den andra akten för först till Åby kungsgård. Prins Hakon uppvaktar Valborg. Hon bär sorg efter moderns död och har av sin morbror och förmyndare, riddar Ulv, blivit fördriven från sitt hem på Hultås. Hyllningar inför kungaparet slutar med kungens död. Han blir förgiftad av mäster Knut, som häller ett pulver i hans pokal. Likvakan över honom avlöses av en scen hos en spåkvinna, som bor avlägset inne i en skog. Valborg uppsöker henne i sin oro för Axel. Men dit kommer också barden. I spåkvinnan återfinner han sin maka och får reda på, genom henne, att deras son Eneas finns vid Hakons hov under namnet Harald.

 

 

11:1 På tinget och i kyrkan

 

Prins Hakon blir på tinget hyllad som kung efter sin far. Han träder fram med anspråk på att ra Valborg till sin gemål. Både mäster Knut och riddar Ulv ger honom sitt stöd. Axel kommer tillbaka och kräver att ra sin Valborg trots förbudet från påvens sida. Ärkebiskopen manar till lydnad inför påven. Men lagmannen driver på tinget igenom gammal allmogerätt mot påvelagen.

Från tinget i tredje akten flyttar handlingen i den fjärde akten över till Dragsmarks kyrka. Kung Hakon och han mor anländer. Ärkebiskopen förklarar vid en högtidlig ceremoni trolovningen mellan Axel och Valborg ogiltig. Det sker trots att Axel i själva kyrkan drar sitt svärd och försöker hävda sin rätt. Hellre än att bli Hakons gemål och därmed drottning väljer Valborg att bli nunna.

Sista akten blir full av dramatik. I sitt nit för kyrkans sak dömer Hakon spåkvinnan och barden till att som Djävulens redskap bli brända på bål. Samtidigt kommer ett fientligt angrepp mot landet. Axel och Harald ställer då upp på kungens sida men räddar samtidigt Haralds föräldrar undan döden på bålet. Både kungen och Axel stupar i striden. Axel förs som död till klostret. Valborg knäböjer vid hans bår. Av sorg över hans död " brister hennes hjärta ".

 

11:1Högtid och romantik

 

Dramat är i hög grad uppbyggt kring högtidliga ceremonier som avlöser varandra. Trolovningsfesten i första akten och hyllningarna för kungaparet i den andra följs av tingsförhandlingarna i den tredje och den kyrkliga ceremonin i Dragsmarks kyrka i den fjärde akten. Först i den femte och avslutande akten får händelserna ett mer fritt förlopp med häftiga kast mellan kättarbålet, striden och till sist klosterfriden. Ett tydligt drag av Shakespeare bär förgiftningsscenen i den andra akten.

Kärleksscenerna bryter sig mot det ceremoniella i framställningen för övrigt men får samtidigt, också de, något påtvunget högtidligt över sig. Här finns ingenting av de folkliga drag, som lättar upp stämningen i " Drottning Astrid " och " OTTILIA till OLSBORG ". Den överspänt romantiska känslan kan få ett lätt löjets drag över sig. Oswald Karlsson kommer ibland omedvetet studentspexet nära. Balansgången mellan högtid och löje kan vara svår att uppehålla.

Sånginslagen är många i detta högtidliga drama, som därigenom får viss likhet med en musikal. Rätt utnyttjade kan de förhöja värdet av detta skådespel, som annars kan kantra över att bli betraktat som en melodram med alltför många osannolika inslag.

 

12 PÅ MORLANDA ETT BYGDESPEL AV OSWALD KARLSSON

 

Upproret mot Gustav Vasa 1527 är ämnet för Oswald Karlssons " På Morlanda ", bygdespel i tre akter. Det är ett av de fem skådespel som Oswald Karlsson åstadkom, skrivet för att framställas i Sagohallen på Gammelgården.

Första akten heter " Daljunkarens ankomst ". Scenen är Morlanda gård på Orust. Gårdsvakten och Jöns källarsven pratar med varandra och ger därmed en bakgrund till de kommande händelserna. Husbondfolket är Vincent Lunge och fru Margareta. Hon är dotter till den mäktiga fru Inger till Östråt. Det sägs att hon genom sin svärson Vincent styr hela Norge. Men dessutom fikar hon efter väldet i Sverige. Hon understödjer det uppror som daljunkern Nils Sture börjat mot Gustav Vasa. Han utger sig för att vara son till Sten Sture den yngre och dennes gemål Kristina Gyllenstierna och har fått många anhängare i Dalarna — därav namnet " daljunkern". Inger har fått sin dotter Ingeborg trolovad med honom och väntar sig att hon ska få styra också över Sverige, när Gustav Vasa väl blivit fördriven från tronen.

Vincent och hans svärmor Inger har sänt bud till Vikens, Bohusläns, allmoge. Den håller på att samlas på Morlanda gård. Tillsammans med Vincent och Inger kommer Nils Sture och hans trolovade Ingeborg till Morlanda. Det blir stor mottagning med tal hållna till den samlade allmogen, som med rungande hell-rop visar sin entusiasm för Nils Sture.

 

12:1 Gustav Vasa ingriper

 

Den andra akten, som heter "Kungliga skrivelser", börjar med att Nils Sture - eller den som utger sig för att vara Nils Sture - och hans trolovade, jungfru Ingeborg, tillsammans framför en sång. Full av förtröstan inför framtiden talar fru Inger om att det nu blivit en verklig folkresning mot Gustav Vasa. Hon blir något dämpad i sin optimism när Vincent visar fram ett brev som han fått från " lögnhalsen Gustav Vasa ". I det sägs det, att han måste lämna Morlanda, eftersom han inte är rättmätig ägare till gården. Samtidigt kommer meddelande om att Kristina Gyllenstierna väntas dit med sin nye make, som är Johan Turesson, herre till Säms gård i Viken. Innan hon kommer , anländer Hans Tausen. Han är Danmarks reformator, motsvarigheten till Olaus Petri i Sverige. En skarp ordstrid uppstår mellan honom och den norske katolske ärkebiskopen, också han på Morlanda. Den slutar med att ärkebiskopen blir fängslad. Orsaken är det dubbelspel som han drivit med Gustav Vasa.

I den tredje och sista akten kommer vändpunkten i dramat. Den som åstadkommer det är Kristina Gyllenstierna i det ögonblick hon säger till Nils Sture: " Du är ej min son". " Bedragare " kallas han nu medan Kristina av fru Inger far omdömet " onaturlig moder ". Stort uppseende väcker budet om att ärkebiskopen blivit fritagen. Ögonblicket efteråt talas det om att en stor här, utsänd av Gustav Vasa, närmar sig Morlanda. Nils Sture tvingas då ta farväl av sin älskade Ingeborg. På ett fartyg flyr han till Rostock i norra Tyskland. Går vi ett steg vidare, utöver det som dramat berättar, kan vi konstatera, att han blev avrättad i Rostock året därpå -. 1528. Det skedde på order från den svenske kungen.

 

12:2 Fullt av handling

 

Jämfört med andra skådespel av Oswald Karlsson, är detta bygdespel, uppbyggt kring daljunkern, ovanligt välförsett med handling på själva scenen - inte bara budskap och brev om vad som hänt på annat håll. Det gäller särskilt om den andra och tredje akten. Den hårda debatten mellan Hans Tausen och den norske ärkebiskopen slutar med att den mäktige prelaten förs iväg till gårdens fångtorn. Nils Sture vädjar, fru Inger och Vincent hotar, men Kristina står fast vid sin absoluta övertygelse om att den unge man, som hon har framför sig, inte är hennes son. Endast scenen från slavmarknaden i Riga, med Drottning Astrid och den ryske tsaren, kan i dramatisk kraft jämföras med slutakten i det här bygdespelet.

Det finns mycket av uppställningar, mycket parader och " hell, hell, hell " också i det här dramat. Men det avlöses av rörligare scener. Till den ökade naturligheten bidrar också, att det här finns representanter för det enkla folket. Det leder till talspråk, naturliga uttryckssätt, mitt i den värdiga högtidligheten.

Vissa lyriska inslag finns det här liksom i " Drottning Astrid ". Men nu är de korta och flyter väl in i handlingen. Bygdespelet " På Morlanda" är mer drama än musikal. Det skulle förtjäna att bli spelat i Sagohallen - Teaterladan på Gammelgården. - sedan det i ungefär sextio år varit bara ett med blyerts på tunt papper skrivet koncept.

 

13 MARGARETA FREDKULLA. SKÅDESPEL 17 TABLÅER AV OSWALD KARLSSON

 

I sitt stora verk " Norska konungasagor " berättar Snorre Sturlasson bl.a. om kung Magnus Barfot, som levde årtiondena omkring 1100-talet. Direkt därifrån eller förmedlat av andra har Oswald Karlsson hämtat gestalten Margareta Fredkulla, som han skrev ett skådespel om, uppdelat i sju tablåer.

Den första tablån heter " Konung Magnus och Ragnhild Skulesdotter ". Den börjar med att Ragnhild sitter ensam på scenen och spelar harpa. Hon far besöka av sina föräldrar, Skule Jarl och fru Gudrun. Tillsammans gläder de sig över att hon snart skall gifta sig med Magnus, konung i Norge. Den norske kungen och hans följe anländer. Han hälsas av jarlen välkommen till Kungahälla stad. Han skall där ha ett fredsmöte med kungarna i Sverige och Danmark, Inge och Erik. Magnus och Ragnhild lämnas ensamma på scen. De omfamnar varandra och talar om hur mycket de älskar varandra. In kommer prins Sigurd, son till Magnus. Han berättar om sin mor, som bor vid " Åbytjordens strand " nära kungsgården där.

" Erik Blotkonungs frieri " heter den andra tablån. Platsen är alltjämt Kungahälla. Inge av Sverige och Magnus av Norge ligger i strid med varandra. Kung Erik av Danmark har lovat medla mellan dem. Inge infinner sig men plötsligt också Åsa och hennes son Erik, vilka är hans dödsfiender som alltjämt hänger sig fast vid asatron. Inge lovar att erkänna Erik som svearnas kung men bara på det villkoret att han tillber Vite Krist. Erik avvisar först detta anbud men förklarar sig sedan villig att gå in på det, om han far Margareta till maka. Men hon förklarar att hon gett bindande löfte om giftermål åt Harald, som är rysk furste. Erik ger sig då iväg i vredesmod och lämnar sin mor Åsa, som ger Margareta skulden för att så sker.

 

13:1Magnus och Margareta

 

Tablå tre handlar huvudsakligen om fredsmötet i Kungahälla. Kung Magnus av Norge gör anspråk på landet ända fram till Göta Älv och Vänern. Mötet avbryts när bud kommer om att furst Harald blivit dödad på sin väg till Margareta i Kungahälla. Tablå fyra samlas helt kring trolovningen mellan kung Magnus och Ragnhild som far Ragnhildsholmen som s.k. morgongåva. Med tablå fem förändras situationen radikalt. Svenke Steinarsson infinner sig med ett stort krigsfölje. Han representerar de mäktigt tländermännen i Norge. Genom dödshot mot Sigrund och hans mor Torborg tvingar han kung Magnus till att bryta trolovningen med Ragnhild. Han lovar att ta sig en annan kvinna till gemål, en som ländermännen kan godkänna. Den kvinnan är ingen mindre än Margareta. Tveksamt svarar hon ja. Den sjätte tablån handlar om detta och den hämnd hon rar för sin trolovade Haralds död. Allt samlar sig i den sjunde tablån kring Margareta, som nu rar tillnamnet Fredkulla. Trolovningen mellan Magnus och henne betraktas nämligen som ett tecken till att fred från den stunden skall råda i Norden. Hon blir med det " Nordens fredsjungfru ". Som sådan levde hon i den sagotradition, som Oswald Karlsson utnyttjat för sitt skådespel.

 

13:2 Fastlåsta scenbilder

 

Det är lätt att se hur författaren låser tablåerna i vissa fasta situationer. Efter varandra är det i de tre första tablåerna kung Magnus av Norge, kung Inge av Sverige och sist kung Erik av Danmark som anländer. Med pompa och ståt och med rungande " hell, hell, hell " blir de mottagna. Tal och svarstal avlöser varandra. Det egentliga dramatiska agerandet kommer i den andra tablån, när Blot-Svens maka Åsa och hennes son Erik plötsligt infinner sig och välter den nästan stiliserade högtidligheten över ända. I den tredje tablån bryts fredsmötet genom budet om Haralds våldsamma död. Det berättas, så som det ofta skedde i de klassiska grekiska tragedierna, men ger inte något dramatiskt liv åt själva tablån.

Tablåerna fyra och sju är fastlåsta vid trolovningsceremonierna helt och hållet. Mer handling finns det i tablåerna fem och sex. Först kommer upplösningen mellan Svenke Steinarsson och kung Magnus och sedan det dramatiska ögonblicket då Åsa rar ta emot sin son Eriks blodiga huvud insvept i en duk. Här har författaren frigjort sig från det schematiskt uppställda, som för övrigt utmärker detta skådespel.

Språket är rakt igenom präglat av högtidliga vändningar. Det hänger samman med att det här inte finns några representanter för det enkla folket. Här skiljer det sig från "Drottning Astrid " och "OTTILIA till OLSBORG ". En annan skillnad är att insprängda sångnummer saknas. Trots en vis stelhet i utformningen kan skådespelet "Margareta Fredkulla" inte frånkännas dramatisk kraft.

 

14SOTENÄSGILLET REKONSTRUERADES VID MÖTE HUNNEBOSTRAND 1946

 

Det gamla Sotenäsgillet hade upphört att existera 1937 då Hunnebogården såldes till grosshandlare James Svensson. Först när krigsåren gått förbi, uppstod det igen. Det skedde vid ett möte i Hunnebostrand i oktober 1946. Betydelsen blev så stor för framtiden, att det här behandlas i två på varandra följande kapitel. Sammanträdet hölls på Hotell Svea i Hunnebostrand den 26 oktober 1946. Närvarande var tretton, samtliga män: från Lysekil kontraktsprost Fritz Usch och konsul A. W. Christensson, från Berfendal förre riksdagsmannen Oscar Osberg samt från Hunnebostrand förvaltare Amandus Karlsson, egendomsmäklare Lars Larsson, köpman Thor Thörnblad, bagarmästare John Hellner, verkmästare Arvid Olsson, stenhuggeriidkare Svante Hagström, distributör Ragnar Oldborn, chaufför Rolf Oldborn, köpman Valter Oldborn och folkskollärare Henning Fröner.

 

I sin egenskap av vice ordförande i det gamla Sotenäsgillet öppnade konsul Christensson mötet. Han erinrade i sitt hälsningsanförande om den framlidne grosshandlare James Svenssons " värdefulla och oegennyttiga arbete för Sotenäsgillet samt hans utomordentligt stora betydelse för dess bildande ". Till ordförande vid förhandlingarna utsågs därefter Fritz Liisch och till sekreterare Henning Fröner.

 

14:1 Nya stadgar antagna

 

Det lästes först upp ett förslag till nya stadgar för Sotenäsgillet. De jämfördes med de stadgar som fanns för stiftelsen " James och Maria Svenssons Minne " och diskuterades punkt för punkt. Därefter stadfästes de nya stadgarna för Sotenäsgillet. De refereras här utförligt, eftersom de ligger till grund vid den fortsatta framställningen av föreningens historia. Föreningens uppgift sades vara att i Vikarvets anda befrämja hembygdsvård inom Sotenäs härad och att för detta ändamål i därför lämplig fastighet samla och ordna fornföremål från trakten samt att även i övrigt skydda och vårda i orten befintliga fornminnen och kulturföremål. Välkomna som medlemmar var alla som intresserade sig för Sotenäsbygdens historia och gamla kultur. Årsavgiften sattes till 3 kronor eller 100 kronor som engångsavgift.

Beslutanderätten inom föreningen utövades av medlemmarna då de sammanträdde. Det kallades för Gillesdag. Ordinarie Gillesdag skulle hållas årligen i Hunnebostrand och vara avklarad för maj månads utgång. Därefter följer en uppräkning av vad som obligatoriskt skulle förekomma vid ett sådant årsmöte. Det behöver inte här räknas upp, eftersom de är lika i alla föreningar. Dessutom tillkom det föreningen att vart femte år välja sju ledamöter i den stiftelse som här kallas Sotenäsgården men som förefaller att vara liktydigt med " James och Maria Svensons Minne ".

 

14:2 Ordna ting

 

Styrelsen hade sitt säte i Hunnebostrand. Den skulle bestå av sju vid Gillesdagen valda medlemmar. Inom sig tillkom det styrelsen att utse ordförande, sekreterare, skattmästare, vice skattmästare, intendent och vice intendent. Det var intendenten som var hembygdsgårdens föreståndare. Han skulle ordna inventarierna och göra en förteckning över dem. Dessutom var "han" föreningens "minnestecknare". Föreningen hade fortfarande en så utpräglat manlig karaktär, att en kvinna förmodligen 'inte var påtänkt i denna position.

Beslutsmässigheten var naturligtvis också reglerad. För Gillesdagen hette det, att minst fem röstberättigade skulle vara närvarande och att dessa fem skulle vara ense om besluten. Om styrelsen stadgades det, att den var beslutsmässig, när minst fem av medlemmarna deltog i beslutet. För ändring i de antagna stadgarna krävdes, att de antogs vid ordinarie Gillesdag och att det skedde med 4/5 av de vid tillfället avgivna rösterna.

Alltjämt fanns det kvar en rätt för styrelsen att ordna med ting "när den så fann lämpligt". Det dröjde kvar som ett drag av det fornnordiska. Men annan rekvisita av det slaget hade tagits bort. Sotenäsgillet antog genom beslutet 1946 en mer modern karaktär. Det kanske hängde samman med att två av de förutvarande förgrundsgestalterna, James Svensson och Oswald Karlsson, hade avlidit. Nykter saklighet hade trätt i vikingasvärmeriets ställe.

 

15 MARIA OCH JAMES SVENSSONS STIFTELSE EKONOMISK GARANT FÖR SOTENÄSGILLET

 

Sammanträdet på Hotell Svea i Hunnebostrand på hösten 1946 lade i mer än ett avseende grunden för det nya Sotenäsgillet. Det antog nya stadgar, som närmast föregående kapitel visat, men det fastställde också ett visst förhållande mellan " James och Maria Svenssons stiftelse " och den nyskapade föreningen. Omedelbart efter det att stadgarna antagits, kom frågan upp om föreningen kontra den stiftelse som föreningen under perioden 1937 - 1946 övervintrat i. Det skedde efter en fråga ställd av Thor Thörnblad. Konsul A. W. Christensson från Lysekil, vice ordförande i den gamla föreningen, gav då den upplysningen, att stiftelsen ingalunda var tänkt som någon slags övervakare av Sotenäsgillet. I stället var det så att stiftelsen förvaltade Sotenäsgillets ägodelar och dess eventuella framtida inkomster.

Mötet fastslog i fortsättningen, att Sotenäsgillet inte hade någon ansvarsskyldighet för en revers på 2 250 kronor i Göteborgs Handelsbank, ställd på Sotenäsgillet och undertecknad av Joh. A. Larsson den 29 december 1936 och försedd med borgen av Amandus Karlsson, Oscar Osberg, Lars Larsson och Oswald Karlsson.

Någon riktig reda gick det inte att få i den gamla föreningens ekonomi, eftersom både kassabok och protokollbok försvunnit - enligt den upplysning som konsul Christensson gav. Av den anledningen hade ingen revision kunnat verkställas, liksom inte heller någon ansvarsfrihet tills vidare kunde beviljas den avgående styrelsen. Vad man hade att lita sig till var de uppgifter som den förutvarande kassaförvaltaren, Lars Larsson, kunde ge. Enligt honom - och med kompletterande uppgifter från Amandus Karlsson ¬hade föreningen en sammanlagd behållning på 406:50. Dessutom fanns det som

innestående medel 859:55. Det var pengar somtilldelats föreningen av Kulturminnesrådet i Göteborgs och Bohus län. Dessa medel överlämnades till den nya styrelsen. Tills vidare skulle mötets sekreterare, Henning Fröner, ta hand om dem.

 

15:1Ny styrelse utsågs

 

Till medlemmar i den nya styrelsen i det rekonstruerade Sotenäsgillet utsågs Thor Thörnblad, Svante Hagström, Arvid Olsson. John Hellner, Ragnar Oldborn, Valter Oldborn och Henning Fröner, samtliga från Hunnebostrand. Det skedde efter det att de tretton som deltog i mötet antecknat sig som medlemmar i den nya föreningen och betalat sin årsavgift. Av detta framgår att den nya föreningen blev helt lokaliserad till Hunnebostrand, medan den gamla haft dominerande inslag från Göteborg och Lysekil. Samma sju personer, som valts in i styrelsen, utsågs också till styrelsemedlemmar för fem år framåt i " James och Maria Svenssons stiftelse ". Det visar hur identiska förening och stiftelse var. Några konflikter dem emellan kunde knappast uppstå. Det var mest en försiktighetsåtgärd för framtiden att stiftelsen tog hand om ekonomin, medan verksamheten i övrigt sköttes av föreningen.

I enlighet med de antagna stadgarna var det styrelsens uppgift att bland sina medlemmar utse ny ordförande- den som varit ordförande i den gamla föreningen, James Svensson, hade avlidit. På mötet med Sotenäsgillet framstod alltså ingen som ny ordförande. Ändå var det tydligt att Thor Thörnblad sköts fram mot den positionen, då han utsågs till sammankallande i den nya styrelsen, samtidigt som Henning Fröner fick ta hand om föreningens handlingar och kassa.

Det var också Thor Thörnblad som höll det avslutande anförandet vid mötet i oktober 1946. Han tackade den avgående styrelsen för det uppoffrande arbete till Sotenäsgillets fromma som den under ett stort antal år nedlagt. Han uttalade därefter förhoppningen, att den nya styrelsen skulle lyckas med att fortsätta detta arbete och därmed göra Hunnebostrands Gammelgård till ett kulturminne, som kunde röna uppskattning även av kommande släkten.

Till allra sist avslutades mötet på Hotell Svea i Hunnebostrand den 24 oktober 1946 med att en gemensam supé avåts på hotellet. I efterhand bör det vara tillåtet att göra den reflektionen, att den var synnerligen välförtjänt. För Sotenäsgillet, med anor från 1927, hade nitton år senare lagts en ny och till synes stabil grund.

 

16 SAGOSPELEN PÅ GAMMELGÅRDEN ÅTERUPPTOGS SOMMAREN 1954

 

Med vissa svårigheter i form av bristande källmaterial görs ändå ett fösök att skildra Sotenäsgillets historia under åren 1947 - 1955, dvs. tiden närmast efter det att en rekonstruktion av föreningen och en med den sammanhängande stiftelsen skett 1946.

Svårigheten består i att det viktigaste underlaget för en framställning av det här slaget, protokoll och årsberättelser, helt saknas för den här perioden. De har fått ersättas av anteckningar gjorda av Karl-Åke Johansson. Han var föreningens ordförande under tiden 1973 —1981. Som sådan upplevde han 1977 firandet av att Sotenäsgillet då funnits i 50 år. I samband med detta och det minnestal, som han då höll, gjorde han vissa anteckningar ur det material som då förelåg. Dessa nedteckningar, samlade kring årtal, har jag fått som underlag.

 

16:1En stiftelse skötte ekonomin

 

Vid rekonstruktionen av Sotenäsgillet 1946 hade de ekonomiska frågorna skjutits över på "Maria och James Svenssons stiftelse ". Den uppdelningen markerades ytterligare genom en ändring som gjordes i Sotenäsgillets stadgar 1950. Den innebar, att de medel som tillfördes föreningen genom att tomter såldes ut från jordbruksfastigheten, i fortsättningen skulle tillföras Stiftelsen. I gengäld skulle en femtedel av stiftelsens årliga avkastning tillfalla Sotenäsgillet som ersättning för att de vårdade och förvaltade mark och byggnader för Stiftelsens räkning.

Så småningom skulle dessa bestämmelser bli av stor betydelse vid de markförsäljningar som gjordes till kommunen. Men i början blev utbytet ringa. 1952 berördes området Gammelgården av den nya sträckning, som vägen från Gravarne till Dingle då fick. 755 kvm mark av det som Stiftelsen och Sotenäsgillet tillsammans ägde och förvaltade, togs då i anspråk för vägutbyggnaden. Ersättningen sattes till 1 krona per kvm och utöver det 1 061 kronor för skada och intrång. Stiftelsen och Sotenäsgillet godtog inte dessa summor. Frågan fördes då inför domstol. Men det hjälpte inte. De av Vägverket erbjudna summorna fastställdes av Ägodelningsnämnden i Sunnerviken.

 

16:2Fred Gudnitz

 

Av viss betydelse för Sotenäsgillet blev det, att dansken Fred Gudnitz 1948 bosatte sig i Hunnebostrand. Han var konstnär, men han var också en entusiastisk och iddylld hembygdsforskare. Sin största insats kom han senare att göra i Tanum, när han där i gamla skollokaler ordnade med ett första hällristningsmuseum. Under åren i Hunnebostrand ägnade han sig med stor energi åt Gammelgården. Han gav den en då välbehövlig upprustning och systematiserade samtidigt de samlingar som fanns där.

1953 visade det sig, att Fred Gudnitz var ekonomiskt utblottad. Han saknade dessutom bostad. Han fick då flytta in i Officersbostället, det som senare kallats Herrgården. Samtidigt fick vissa museiföremål tillfälligt ställas undan. Vid samma tid gav Gudnitz ut en skrift som han kallade " Hunnebo historia " och som i första hand handlade om bostället, det som förvärvats av Sotenäsgillet på 1920-talet och gjorts till Gammelgården. Tryckningen av skriften bekostades av Stiftelsen.

 

16:3Drottning Astrid gavs igen

 

Folkskollärare Oswald Karlssons s.k. sagospel hade tidigt förknippats med Gammelgården. En särskild byggnad där hade gjorts till teaterlokal. Oswald Karlsson hade också lagt ner mycket arbete inom styrelsen för Sotenäsgillet, som han tillhört från grundandet av föreningen 1927. Han var nu död sedan några år tillbaka. Men hans sagospel levde vidare, trots att de efter hand med sina historieromantiska övertoner kunde te sig något otidsenliga.

På sommaren 1954 togs det mest kända av dessa sagospel, Drottning Astrid, upp igen - det som dessutom hade mest anknytning till Sotenäs. En av de medverkande var Svante Hagström, myndig lagman i sagospelet. Han blev året därpå, 1955, vald till ordförande i Sotenäsgillet. Som amatörskådespelare hade han fått inblick i Teaterladans bristande resurser i vissa avseenden. 1955 beslöts det om en tillbyggnad av teaterlokalen mot norr. I den nya delen ordnades det med omklädningsrum för de agerande. Det är väl inte en alltför djärv gissning att förknippa den nye ordföranden med detta beslut om nybygge. Samma år, 1955, blev Johan Front utsedd till vaktmästare för Gammelgården. För det fick han en årslön på 300 kronor.

Så levde Sotenäsgillet vidare, även om protokoll och årsberättelser inte längre något utförligare kan bekräfta att så skedde.

 

 

17 SOTENÄSG1LLET BLEV LAMSLAGET NÄR ASKUMSSTUGAN BRANN NER

 

Tioårsperioden 1956 - 1965 utmärktes av att verksamheten inom Sotenäsgillet var satt på sparlåga. Ett svårt slag drabbade föreningen, när Askumsstugan 1963 brann ner. Alltjämt saknas som underlag för denna framställning de protokoll och årsberättelser som en gång funnits. Som ersättning tjänar de anteckningar om verksamheten som dåvarande ordföranden, Karl-Åke Johansson, gjorde inför 50-årsjubiket 1977.

Det första antecknade årtalet för fram till 1958. Då uppläts den gamla tingsplatsen, ängen för midsommardansen, till Johan Hansson, som där ordnade med en campingplats. Hans arrende bestod i att han skulle sköta arbetet som vaktmästare på Gammelgården.

Samma år, 1958, gjorde Stiftelsen och Sotenäsgillet tillsammans en god affär. De sålde till Tossene kommun mark för blivande tomter. Priset blev den här gången 21 kronor kvm och den sammanlagda försäljningssumman uppgick till 24 446 kronor. Det var ett gott tillskott till en förening, som nästan ständigt befunnit sig i ekonomiska svårigheter.

 

17:1 Stöd för Åby säteri

 

Sotenäsgillet fick 1958 möjlighet att spela en roll i ett något större sammanhang. Hvitfeldtska stiftelsen, som ägde Åby säteri, hade uttalat som sin avsikt attriva byggnaden där, eftersom den ansågs vara för dyr att underhålla. LänsmuAet i Uddevalla hade förklarat att de inte hade något att invända mot detta. Sotenäsgillets styrelse vädjade då i en skrivelse till Hvitfeldtska stiftelsen, att den inte skulle fullfölja detta beslut om rivning av en så kulturhistoriskt värdefull byggnad. Den fick starkt stöd för sin mening hos de kommunalt styrande både i Tossene och i Södra Sotenäs kommuner, som de hette vid den här tiden. Särskilt mycket betydde i det här sammanhanget, enligt Karl-Åke Johanssons anteckningar, Otto Andersson från Hovenäset. Han var sedan gammalt en hembygdskämpe, och han innehade just då den viktiga posten som ordförande i Södra Sotenäs kommunalfullmäktige. Han gjorde en aktiv insats för att få kuratorerna i Hvitfeldtska stiftelsens Stipendieinrättning att ändra sig i den här frågan och bevara huvudbyggnaden. Men Sotenäsgillet spelade också sin roll i sammanhanget.

 

17:2 Riksyrkesskolan och Askumsstugan

 

Riksyrkesskolan, förlagd till Hunnebostrand, hade fatt sina bostadsbaracker uppförda intill Gammelgården. Från skolans ledning framfördes en önskan om att skolans elever skulle få använda Teaterladan för träning av bordtennis. Det tilläts inte. I stället hänvisades de till att för detta ändamål använda den s.k. Askumsstugan. Samma stuga ville också Tossene Hemvärn begagna sig av. Deras ansökan om detta bifölls av Sotenäsgillet. Det skedde under förutsättning att 1 17 i Uddevalla åtog sig underhållet av stugan.

1963 brann Askumsstugan ner. Orsaken till branden blev aldrig klarlagd. Men starka misstankar riktades mot eleverna vid Riksyrkesskolan. Under året närmast efter branden låg Sotenäsgillets verksamhet praktiskt taget nere. Ännu 1965 pågick underhandlingar med försäkringsbolaget, Länsförsäkringar i Uddevalla, om utbetalning av försäkringssumman, som utgjorde 30 000 kronor. Det kom med andra alternativ - om nybyggnad och om reparation, i båda fallen med angivna lägre summor. Dessa förslag avvisades av Sotenäsgillet, där Ragnar Oldborn 1962 efterträtt Svante Hagström som ordförande.

En ljuspunkt under den här mörka tiden var det, att sagospelet Drottning Astrid av Oswald Karlsson togs upp igen. Ett 25-tal ungdomar från Sotenäs, Kville och Brastad tränade in rollerna under våren 1964. Den 14 juni uppfördes sedan spelet på utomhusscenen vid centerpartiets riksstämma på Kasens gård i Uddevalla. Publiken bestod av flera tusen personer från alla delar av Sverige. Efter det gavs spelet under sommaren några gånger i Gammelgårdens Teaterlada. Det sågs med särskild stor glädje av de många som just då turistade i Hunnebostrand med omnejd.

Sorgen och glädjen följde Sotenäsgillet, så som det sker i allmänhet med både enskilda personer och med i samhället verksamma föreningar.

 

18 SOTENÄSG1LLET ÅTERUPPTOG SIN VERKSAMHET ÅRET 1967

 

Även för Sotenäsgillets verksamhet åren 1967 - 1973, som här behandlas saknas underlag i form av protokoll. De anteckningar ur protokollen, som Karl-Åke Johansson gjort, får framställningen därför alltjämt byggas på - med ett enda komplement i form av en verksamhetsberättelse.

1967 beslöts det på ett föreningsmöte med Sotenäsgillet, att verksamheten inom föreningen skulle återupptas. Till ordförande i "James och Maria Svenssons stiftelse " utsågs Fritjof Johansson från Bovallstrand, slöjdlärare och känd hembygdsentusiast. Sekreterare i Sotenäsgillet blev folkskollärare och tillika kantor Gustav Håstrand. Till kassör valdes Karl-Åke Johansson, som därmed på allvar inledde sin verksamhet inom föreningen. Ytterligare en folkskollärare, Henning Fröner, sattes in i styrelsen. Redan 146 hade han som styrelseledamot varit med om att rekonstruera dåvarande Sotenäsgillet.

Den nyvalde kassören, Karl-Åke Johansson, blev på möte 1967 utsedd till att förhandla med Länsförsäkringar om utbetalning av ersättning för den nedbrunna Askumsstugan på Gammelgården. Redan året därpå, 1968, nåddes en uppgörelse. 10 000 kronor betalades ut kontant. 20 000 kronor sattes in på ett spärrat bankkonto. Sotenäsgillet fick ur den summan efter hand ta ut belopp för reparationer av de byggnader som fanns på Gammelgården. Därmed hade föreningen i praktiken fått ut den ersättningssumma på 30 000 kronor, som den från början begärt.

Genom den utbetalda summan kunde bl.a. den gamla väderkvarnen på Gammelgården förses med nya vingar. Dessutom flyttades en av de två sjöbodarna " vid ängen ", som platsen kallas i anteckningarna. Den bogserades med traktor över landsvägen till en plats på Gammelgården. Den andra sjöboden på samma äng befanns vara i så dåligt skick att den togs ner. Av verksamhetsberättelse för " James och Maria Svenssons stiftelse " 1967 framgår det att underhållet av byggnaderna på Gammelgården försvårades av att elever från Riksyrkesskolan, i barack intill, " brutit upp lås, slagit sönder fönsterrutor m. m. ". Styrelsen för Stiftelsen hotade med polisanmälan, om inte " vederbörande statliga myndigheter " bättre kontrollerade skolans elever.

 

18:1Karin Ahlsten

 

1970 anställdes Karin och Willy Ahlsten för att på fritiden sköta vaktmästarsysslan på Gammelgården. Därmed kom de tillsammans att i fortsättningen spela en stor roll för föreningen. Tre år senare, 1973, invaldes Karin Ahlsten som den första kvinnan i Sotenäsgillets styrelse. Mansdomineringen var därmed bruten här som på så många andra håll inom det svenska samhället. Till Sotenäsgillets årsmöte 1970 fanns det också ett förslag om att gångvägen genom Gammelgårdens område skulle asfalteras. Det förkastades av föreningen. Istället köptes det in 8 billass grus. Genom det kunde vägbanan förbättras. Samtidigt hette det att "grannungdomars buskörning med moped " om möjligt skulle beivras. Det är lätt att förstå, vilka grannungdomar som detta syftade på. Alltjämt var baracken med elever från Riksyrkesskolan besvärande för Gammelgården, inte minst för makarna Ahlsten som hade vaktmästarsysslan där.

 

18:2Början till Stenhuggarmuseum

 

1973 blev Karl-Åke Johansson vald till ordförande i Sotenäsgillet efter Kent Christensson, som flyttat från Sotenäs. Med Karl-Åke i ledningen blev det ytterligare fart på föreningens verksamhet. En gemensam bussresa ordnades året därpå. Den förde till Scanraff, Vikarvets museum i Lysekil och Brastads hällristningar. En händelse 1973 kan möjligen betraktas som början till det Stenhuggarmuseum, som Sotenäsgillet senare kom att arbeta fram. AB Förenade Granitindustrier rev en stenhuggerismedja på det ställe i Hunnebostrand där Fyrens affär senare kom att uppföras. Bolagets platschef, Gunnar Gustavsson, skänkte i det sammanhanget transmissioner, fjäderhammare och ett stort antal verktyg till Sotenäsgillet. Till detta kom vid samma tid en gåva från smeden Baltsar Bergman i form av mejslar. Allt detta placerades tills vidare i ett ombyggt f.d. fähus. Satt i samband med vad som senare hände är det kanske inte alltför djärvt att betrakta detta som ett slags grundplåt till det Stenhuggarmuseum, som så småningom mer än någonting annat skulle bli Sotenäsgillets skylt utåt.

 

19 MIDSOMMARFESTER OCH TEATER MED GAMMELGÅRDEN I CENTRUM

 

Utöver Karl-Åke Johanssons anteckningar ur protokollen - de som gått förlorade - är det några verksamhetsberättelser i kopior som kunnat läggas till grund för detta avsnitt om Sotenäsgillet, omfattande åren 1974 - 1982.

Under den här tiden anordnade Sotenäsgillet på Gammelgården många lyckade midsommarfester. 1976 medverkade Rune " Viking " Svensson från Kungshamn, känd specialist på vikingatiden sedan han vunnit tiotusenkronorsfrågan i TV över detta ämne. Året därpå var festen mycket välbesökt. Den inbringade då ett överskott på 4 402 kronor. Rekordpublik blev det 1978 med 556 inträdesbiljetter sålda till vuxna och 11 till barn. Lotterier, försäljningar och servering förekom då som vid alla motsvarande fester. Överskottet blev 3 155 kronor - alltså lite mindre än föregående år, trots att publiktillströmningen rapporterats som större.

I det här sammanhanget kan det nämnas, att länets landshövdingar ofta hedrat fester på Gammelgården med sin närvaro. Det gäller om Oscar von Sydow, Malte Jakobsson och Per Nyström i gammal tid, men också om Erik Huss, Åke Norling och Kjell A. Mattsson - till sist också om Göte Bernhardsson som det nya storlänet Västra Götalands hövding, för att nu gå utöver den i inledningen angivna tidsramen.

Glädjande var det att Teaterladan på Gammelgården, den som från början haft det mer välklingande namnet Sagohallen, åter kom till användning, om än inte för de sagospel av Oswald Karlsson, som den då varit avsedd för. Teaterregissören Sonny Jonsson, från Göteborg men med anknytning till Sotenäset, hade redan 1973 ordnat med sommarkabaré i Teaterladan. Han återkom sommaren 1976 med " Good Old Days ". Det blev tio föreställningar med sång och musik i engelsk music-hall-stil. 1978 var det teateramatörer från orten som i samma lokal gav uppskattade föreställningar av Vilhelm Mobergs outslitliga bygdelustspel " Marknadsafton ".

 

19:1 Bekämpad skadegörelse

 

1976 hade Fritz Elmstig, föreståndare för mejeriet i Hunnebostrand, blivit kassör i föreningen. Tillsammans med Stig Karlsson var han mycket verksam i fråga om underhållet av de många husen på Gammelgården. I sitt arbete hade de, liksom vaktmästarparet Ahlsten, ständigt att kämpa mot den skadegörelse som byggnaderna av rent okynne blev utsatta för. Det var mest ungdomar från det angränsande bostadsområdet, som fann nöje i att kasta småsten på takens tegelpannor. Mycket arbete krävde det vid den följande eftersynen.

För att få ett slut på besvärligheterna inbjöd Sotenäsgillets styrelse skriftligen vid ett tillfälle 1980 alla Gammelgårdens grannar till ett möte - det skedde efter samråd med några av dem. Vid det mötet vädjade man till ungdomarna, att de skulle sluta med den meningslösa förstörelsen. Om denna vädjan verkligen hjälpte, framgår inte av Karl-Åke Johanssons anteckningar, som följts i det här fallet.

 

19:2 Vägstenar från Wessbergs

 

Många är de föremål som efterhand skänkts genom åren till Sotenäsgillet och lagts till samlingarna på Gammelgården. Alla kan inte räknas upp i den här framställningen. Men något kan dragas fram ur glömskan. Tidigare har nämnts stenhuggarverktygen. Här kan en annan större sak uppmärksammas. Genom Wessbergs åkerifirma i Ulebergshamn hade efter hand 30 vägstenar blivit insamlade. Det var stenar med inhuggna gårdsnamn från den tid då skyldigheten att underhålla de allmänna vägarna vilat på ägarna av jordbruksfastigheter. 1979 skänktes dessa stenar genom innehavaren

av firman, Leif Wessberg, till Sotenäsgillet. De finns nu bevarade inom Gammelgårdens område.

Föreningen fortsatte under de här åren att företa gemensamma bussresor. 1976 omfattade den stora delar av Sotenäs. " Man tittade ", enligt verksamhetsberättelsen, "på den märkta promenadstigen runt Hunnebo klyfta, forngravarna vid Hunnebostrand, hällristningarna och Nycanderska gravplatsen på Åby, röset vid Borgebratta samt Smögens museum ". I september 1979 gällde bussutflykten Västergötland. Trollhättans museum, Kobergsparken, Nolhaga slott och Hedareds stavkyrka var det som enligt årsberättelsen besågs.

 

20 FÖRSLAG OM STENHUGGARMUSEUM KOM FRAM FÖRSTA GÅNGEN 1984

 

Hittills har i de fyra senaste avsnitten Karl-Åke Johanssons anteckningar legat till grund för framställningen. Men fr. o m. året 1982 föreligger åter ett primärt material i form av årsberättelser och protokoll. Det används här och i fortsättningen, om ingenting annat anges.

Sotenäsgillet som helhet sammanträder i allmänhet två gånger om året. Årsmöte, inkluderande " James och Maria Svenssons stiftelse " samt stenhuggarmuseet hålls i februari. Till detta kommer höstmöte. För båda mötestillfällena brukar talare utifrån anlitas. Protokoll finns över dessa möten men också över de många styrelsemötena, upp till 22 under ett år. Det är ett stort och något svåröverskådligt material. Dessbättre finns det utöver detta sammanfattningar i fylliga verksamhetsberättelser. Det är dessa årsvis förda framställningar, som i första hand utnyttjats.

Intressant är att se, hur stenhuggerinäringen spelar en allt större roll i det material som samlas in för Gammelgårdens museum. Den gamla bondenäringen rar här en konkurrent om utrymmet. För 1982 finns det antecknat om stenverktyg bland gåvorna. Två år senare, 1984, i samband med invigningen av LänsmuAet i Uddevalla, deltog Sotenäsgillet med en utställning av stenhuggarföremål i det som kallas Bohusläns Spegel. På årsmötet samma år, som hölls den 29 februari, diskuterades ett blivande Stenhuggarmuseum för första gången inom föreningen. I verksamhetsberättelsen för det året sägs det, att styrelsen i samband med detta besökte Vikarvets museum i Lysekil. Vid den tiden var det ännu inte bestämt, på vilken ort inom kommunen Sotenäs som ett planerat Stenhuggarmuseum skulle hamna.

 

20:1Omfattande verksamhet

 

Sotenäsgillets viktigaste uppgift var Gammelgården och de byggnader som fanns där. Det gällde att hålla dem i ett gott skick och se till, att de fria ytorna mellan husen hade välskötta gräsmattor och att olämplig växtlighet, sly och ogräs, bekämpades. För det krävdes det ideella insatser men också pengar.

9 000 kronor gavs regelbundet som kommunalt anslag. Dessutom fick föreningen kommunalt bidrag till punktinsatser. 1983 reparerades genom Sotenäsgillets försorg " Mor Lenas Stuga " intill Sotekanalen. För det utgick kommunalt 30 000 kronor. 1985 upprustades Möhällern-ladugården, som fanns inom Gammelgårdens område. För det gavs 25 000 kronor i bidrag.

Viktigt var också att Gammelgården visades upp utåt. Mest skedde det under sommaren och allra mest vid midsommarfesten, höjdpunkten under året. Någon gång kunde den regna bort. Så skedde 1984. Men i allmänhet gynnades festen, förlagd till midsommardagen, av vackert väder. Sammanlagt beräknades omkring 500 personer ha besökt Gammelgården under sommaren - trots malören med midsommarfesten och bortfall av folk då.

De många medlemmarna i föreningen - 335 i slutet av 1985 - bereddes möjlighet att delta i bussresor till platser som var av bygdehistoriskt intresse. 1982 ställdes färden till Dalsland. Högmässan bevistades i Töftedals kyrka och ett krönikespel besågs. Året därpå stod Morlanda kyrka och Marstrands fästning på tur. 1984 besöktes den gamla oskiftade byn Åsle Tå utanför Falköping.

 

20:2 Karin Ahlstens dröm

 

Tidigare har nämnts den insats som makarna Ahlsten genom åren gjorde för Gammelgården. Inom styrelsen var Karin både sekreterare och intendent. Som sekreterare efterträddes hon av dottern Marianne Harryson 1982, men intendentsysslan höll hon fast vid fram till sin död 1992. Hon fick inte bara arbeta mycket på den posten utan fick också synliga bevis för uppskattning av sitt arbete. 1985 fick hon Bohusläns Hembygdsförbunds silverplakett och året därpå, som den först kvinnan, kulturpriset av Sotenäs kommun.

Det finns odaterat men insprängt bland protokollen från 1984 någonting som Karin Ahlsten kallat för " Min dröm om området på Gammelgården ". Där finns många praktiska förslag om stängsel, portal, gräsmattor och annat. Men det finns också mycket av känsla i det som uttrycks där: "Området kring skvaltkvarnen välstädat men lummigt med en porlande bäck.... Kanonberget bör också vara en liten oas där man kan sitta och njuta ". Mitt i alla mopedåkares härjningar på Gammelgården framstår detta som en kulturens fackla, ledande in i framtiden.

 

21 ARBETSPLATS FÖR HUGGNING AV STEN ETT STEG MOT STENHUGGARMUSEUM

 

Åren 1986 - 1991, de som behandlas här, fick i mycket sin karaktär av att Sotenäsgillet för första gången i sin långa historia kunde ha en person heltidsanställd för att sköta om allt det som tillhörde Gammelgården. Det fortsatta ideella arbetet fick med det ett starkt stöd.

Det var tack vare lönebidrag från staten som denna anställning kunde åstadkommas. Kurt Aronsson från Väjern var den som blev anställd. I verksamhetsberättelserna fick han ampla lovord. I den för 1987 heter det, att han lagt ner mycket arbete på att det skall se " välskött och trevligt ut på Gammelgårdens område " och i den för 1988 sägs det som beröm om honom att Gammelgården genom honom blivit " perfekt skött".

Stenhuggarmuseum nämns inte i protokollen, inte heller i verksamhetsberättelserna från den här tiden. Men tanken levde kvar och förberedelser gjordes för det som komma skulle. I årsberättelsen för 1990 sägs det att en kran i trä blivit rest och att det runt den ordnats med en arbetsplats för huggning av kantsten och gatsten med de gamla stenhuggarnas verktyg. Bakom arbetet stod i första hand Ingvar Sellgren och Harry Karlsson, assisterade av andra. Bland de uppräknade återfinns som den först nämnda Bröderna Nicklassons Verkstads AB. En stenvagn hör till de uppräknade gåvorna.

 

21:1 Gammelgården 250 år

 

Gammelgården med samlingarna var det som Sotenäsgillet i första hand vårdade sig om. Sakerna där var så pass eftertraktade att två inbrott gjordes under den här tidsperioden. Det första var 1986. Många oersättliga saker försvann. En uppgörelse med Länsförsäkringar ledde till en ersättning med 10 000 kronor. Det andra kom 1989 och blev bara ett misslyckat försök.

1987, i början av sommaren, stod Sotenäsgillet som värd för Bohusläns Hembygdsförbunds årsmöte. Omkring 200 medlemmar av förbundet från olika delar av Bohuslän besökte då Gammelgården och blev guidade där, innan de gjorde en tur genom Sotekanalen och till sist avslutade med årsmötesförhandlingar och middag på Hotell Kungshamn.

Ett celebert jubileum firade Gammelgården 1989. Den gård som 1927 köpts in genom James Svenssons försorg var ursprungligen ett militieboställe, inrangerat i den gamla svenska ordningen för lantförsvaret. Det var detta boställe men därmed också på sätt och vis Gammelgården som 1989 firade 250 år. Det högtidlighölls med att Sotenäsgillet ordnade med en egen kulturvecka.

För övrigt var det alltjämt midsommarfesterna som stod i centrum för sommarens arbete utåt. Varje dag under sommaren var sedan museet öppet 4 timmar. Då gick det också för de besökande att ansluta till guidade turer. Några siffror för antalet besökare nämns inte. Däremot sägs det i årsredovisningen för 1991 , att det under sommaren varit " glest mellan besökarna på museet".

 

21:2 Utomhusscen

Ingvar Sellgren och Harry Karlsson ägnade sig inte bara åt att dokumentera stenhuggarnas arbete. De fick också under 1991 tid över för vad som i verksamhetsberättelsen det året kallas " ett nytt stort projekt". Det var en utomhusscen som de ordnade med på Gammelgården. De gjorde ritningarna, skaffade fram stenen från ett bygge i centrala Hunnebostrand och utförde sedan själva arbetet, assisterade av Arne Larsson.

1986 gjorde föreningens medlemmar en gemensam bussresa. Den omfattade Åh stiftsgård, Hällersåkers museum och Tösslanda gård. Men i fortsättningen blev det inga fler sådana färder. Förslag fanns om resor både till Trollhättan och till Baldersnäs. Men av någon anledning blev de inte av. Däremot kom det ofta bussresor till Gammelgården med intresserade hembygdsvänner från andra håll.

Sina 60 år som förening firade Sotenäsgillet med en stor jubileumsfest fredagen den 16 oktober 1987. Den ägde rum på Församlingshemmet i Hunnebostrand. Med särskilt stort intresse lyssnade festdeltagarna då till Erik " Hallon " Mattsson, då han berättade personliga minnen från föreningens tillkomst 1927.

22STENHUGGARMUSEET INVIDES 6 juni 1993 MED STENKLYVNING AV LÄNETS HÖVDING

 

De två åren, 1992 och 1993, som skildras här, går helt i Stenhuggarmuseets tecken. Det var en triumf för Sotenäsgillet, att just den föreningen fick förtroendet att skapa och förvalta det museum över stenhuggarepoken som många av veteranerna inom det nära nog utdöda stenhuggaryrket länge väntat på. Allt annat som skedde de här två åren på Gammelgården kom i skuggan av Stenhuggarmuseets invigning den 6 juni 1993.

Planeringen för Stenhuggarmuseet började med att styrelsen för Sotenäsgillet den 2 mars 1992 beslöt att vända sig till Länsmuseet i Uddevalla. Föreningen föreslog i en skrivelse, att Stenhuggarmuseet skulle bli placerat i Hunnebostrand och uppföras i anslutning till Gammelgården. Sedan svaret blivit positivt, åtog sig Sotenäsgillet att också i fortsättningen ansvara för detta museum. Planeringsarbetet för det blivande museet startade i juni 1992. Det gick sedan snabbt framåt. I verksamhetsberättelsen för 1993 förklaras det med att föreningen haft "tillgång till duktigt ALU-lag". Blygsamt nog sägs inte mycket om den egna insatsen. Den var dock betydande. 19 protokollförda sammanträden med styrelsen enbart under 1993 vittnar om ett intensivt arbete. Även medlemmar utanför styrelsen ställde upp, framför allt vid de två "arbetsdagar" som föreningen ordnade med.

 

22:1 Ståtlig landshövdinginvigning

 

Det var inte bara själva museibyggnaden söm tillkom. Det ordnades också med en smedja i anslutning till denna byggnad. Vidare rensades området runt omkring och ställdes i ordning. En s.k. kulturstig genom hela Gammelgårdsområdet blev också klar, innan den stora och varmt efterlängtade dagen var inne. Den 6 juni 1993, på själva Svenska Flaggans Dag - det som senare blivit vår nationaldag - skedde invigningen. Då hade också stenkranar kommit på plats. "Musikkår, lottor, hemvärn och massor av människor paraderade från Södra kajen i Hunnebostrand till Stenhuggarmuseet Hunnebo Kleva", heter det i verksamhetsberättelsen för invigningsåret. Det hölls tal och lämnades gåvor, det sjöngs och musicerades. Slutligen kom själva kulmen i högtiden. Landshövding Kjell A. Mattsson invigde officiellt genom att klyva en i förväg kilad sten. Under den högtidliga akten poängterades det, att det som stod färdigt bara var den första etappen i det Stenhuggarcentrum som planerades växa fram i Hunnebostrand.

22:2Utomhusscenen färdigställd

Något i skymundan för Stenhuggarmuseet arbetades det vidare med utomhusscenen på Gammelgården. Harry Karlsson och Ingvald Seligren hade inlett det arbetet 1991, och de fortsatte med det under de två år som följde. I arbetet ingick här, som när det gällde Stenhuggarmuseet, att området runt omkring rensades och ställdes i ordning.

Samma dag som Stenhuggarmuseet invigdes, stod också utomhusscenen klar. Här var det kommunalrådet Bertil Abrahamsson som skötte själva invigningen. Medverkande var den berömda sånggruppen Öbarna. På den nyinvigda scenen firades sedan Svenska Flaggans dag. På kvällen bjöds alla på en härlig buffé i ett partytält på Gammelgårdens område - allt detta enligt verksamhetsberättelsens utförliga och klara framställning.

 

22:3" Bohuslän tackar "

 

Det stora som skedde drog också mycket annat med sig. Det blev ny entre till hela området, och det ordnades med en toalett. Dessutom byggdes Teaterladan till och reparerades. Gammelgården blev som område mer tilldragande än det någonsin varit tidigare. Publik kom det också. Det beräknades i efterhand, att 10 000 personer under sommarsäsongen 1993 besökte Gammelgården. Gåvor strömmade det också in, särskilt till Stenhuggarmuseet - sådant som stenhuggarlyktor, stenverktyg, mallar av metall och 12 böcker med stenhuggaravtal.

Sedan några år tillbaka firades i juli regelbundet Sotekanalens dag. 1993 skedde det den 10 juli. I det sammanhanget passade Sotenäsgillet på att instifta ett pris som då, och i fortsättningen, varje år på denna dag, skulle delas ut till den som uträttat något speciellt för det bohuslänska. Priset kallades " Bohuslän tackar ", och det gick detta år till konstnären Arne Isacsson, uppburen rektor och ledare för Gerlesborgsskolan.

Ett stort mål var nått 1993. Nu gällde det för Sotenäsgillet att gå vidare med Gammelgården och dess nya pärla , Stenhuggarmuseet.

 

23GAMMELGÅRDEN OCH STENHUGGARMUSEET GJORDES KÄNDA ÖVER HELA SVERIGE

 

Invigningen av Stenhuggarmuseet 1993 var den framgångsvåg som Sotenäsgillet lyftes vidare av under de år som närmast följde. Gammelgården och det nya museet blev begrepp som tillsamman fördes ut över landet.

Stenhuggarmuseet blev centrum för en verksamhet som ville lära ut någonting om det stenhuggaryrke som de flesta av de turistande bussresenärer som strömmade till under sommarsäsongen, inte hade en aning om. De kunde ta del av det via två videoband, som fr.o.m. 1995 ställdes till förfogande för dem i museets utställningslokal. Men de kunde också ra konkret handledning genom gamla stenhuggare som ställde upp och visade, hur en slägga kunde användas i en arbetares hand. De kunde också få gå till smedjan och där få en uppfattning om smedens för stenhuggaren så livsnödvändiga yrke i den väldige Rune Nicklassons gestalt. För sådana som hade längre tid på sig ordnades det med en studiecirkel, där deltagarna under ledning av Harry Karlsson fick lära sig att hantera verktygen och bearbeta stenen. Det kunde i bästa fall leda till att de gjorde sig egna fina fågelbad. Motsvarande lärde smeden ut i den kurs som hölls i smedjan.

 

23:1 Teatern i centrum

Sotenäsgillets verksamhet under åren har alltid varit förenad med teater. Oswald Karlssons sagospel hade varit viktiga inslag, när det gällt att skapa intresse för den egna bygdens historia. Det som då på 30-talet kallats för Sagohallen hade så småningom fått den mer prosaiska benämningen Teaterladan. Men det var samma byggnad som alltjämt stod kvar på Gammelgårdens område. Med hjälp av ett ALU arbetslag blev den grundligt reparerad och renoverad under åren 1994 och 1995. De elektriska ledningarna lades om, nya bänkar anskaffades, fondväggen reparerades och målades om. I sin nya gestalt stod den gamla byggnaden klar att åter användas. Några sagospel gavs det inte längre. Däremot var det mycket annat som presenterades där, från konserter till revyer. Störst uppmärksamhet samlades kring den Sommarteater som gavs under juli månad 1996. Då spelades den gamla slitstarka komedin " Bröderna Wästermans huskors". Det skedde undermedverkan av både amatörer och rikskända proffsskådespelare, främst bland dem den TV-kände Allan Svensson.

Men föreningen ägnade sig åt teater också på ett annat sätt. Från vardera Statens Kulturråd och Landstinget fick den 100 000 kronor, sammanlagt alltså 200 000 kronor, för att i Hunnebostrand bygga upp ett teatercentrum. Från 1 november 1995 projektanställdes som dramapedagog Rita Eliasson. Ett 50-tal ungdomar fick under hennes ledning ägna sig åt sådan teaterverksamhet som kunde få dem intresserade av bygdens historia. Resultatet av verksamheten visades fram vid föreningsmöten, genom framträdanden i teaterladan men också i större sammanhang under året 1996, som på en fritidsmässa i Uddevalla och kommunens kulturdag på /by säteri. Rekvisita och annat från projektet fanns efteråt utställda i huvudbyggnaden på Gammelgården, den som nu kallas Herrgården.

 

23:2 Spridning utåt

 

Kunskap utåt kring Gammelgården och Stenhuggarmuset når Sotenäsgillet av sig själv genom att verksamheten finns på plats, dit turister i stor utsträckning söker sig under sommarsäsongen. Men kunskapen spreds också på andra sätt.

Under året 1994 fick sekreteraren i föreningen, Marianne Harryson, tillfälle att delta i utbildning ordnad genom Statens Kulturråd - hon var en av tre inom länet som utsågs till detta. På olika platser i landet utbildade de sig till "kulturambassadörer ". Marianne Harryson fick under denna utbildning möjlighet att göra reklam för Gammelgården och Stenhuggarmus&t och den möjligheten begagnade hon sig självklart av.

Den andra chansen infann sig 1996. Sveriges Hembygdsförbund hade sitt årsmöte förlagt till Hunnebostrand. Omkring 200 personer besökte då Gammelgården och Stenhuggarmus&t efter en guidad busstur från Nordens Ark. Efteråt bjöds de på skaldjursbufféoch underhållning i Hunnebostrands nya Folkets Hus. Gammelgården och Stenhuggarmuseet har blivit ett begrepp i Turist-Sverige. Det kommer det att vara också i fortsättningen.

 

24 DE SJUTTIO ÅREN GRUNDLIGT FIRADE MED JUBILEUMSVECKA OCH MINNESAFTON

 

Jubileumsåret 1997 gick för Sotenäsgillets del mycket i Herrgårdens tecken. En renovering av denna huvudbyggnad inom Gammelgårdens område ledde till att vindsutrymmet där kunde utnyttjas som ett säkert ställe för förvaring och visning av dyrbara och oersättliga museiföremål. Samtidigt växte Stenhuggarmus&t ytterligare i betydelse.

Renoveringen av vinden på Herrgården blev klar i början av sommaren. Den kunde därmed inredas till museum. Möbler för de nyvunna utrymmena köptes in. Den 11 juni ägde invigningen rum med kommunpolitikern Kjell Andersson från Hunnebostrand som invigningstalare. Lokalen blev i fortsättningen använd för många sammankomster inom föreningens ramar.

Stenhuggarmus&t kom dock inte i skymundan för det som hände med Herrgården. Utåt blev det alltmer uppmärksammat. Ett tecken bland många på det var de 15 000 kronor, som det erhöll som gåva av Lindenkrantzka Stipendieinrättningen. På museet drevs verksamheten på vanligt sätt med visningar. Likaså var det en ny kurs i hur det gick till att arbeta med den bohuslänska graniten. Genom museets försorg höggs det också två socklar - den ena för skeppet Alma på Badhuskajen i Hunnebostrand, den andra för Minnessten från Läsö, placerad inom Gammelgårdens område - Läsö dansk vänort till Sotenäs. Tyvärr gjordes under året två polisanmälda inbrott på Stenhuggarmus&t. Viss skadegörelse uppstod. Dessutom stals TV— och videoapparater.

 

24:1 Jubileumsfirande

 

Sotenäsgillet passade på att på olika sätt fira sina uppnådda sjuttio år. På sätt och vis var det också en hyllning till ordföranden Sven Söderberg, som avgick och fick Bengt Mattsson som efterträdare vid årsmötet 1998. Sven Söderbergs många år som ordförande hade varit en framgångsrik tid för Sotenäsgillet, inte minst genom att StenhuggarmuAet knutits som en viktig del till Gammelgården.

Aktiviteterna var många på Gammelgården under sommaren Varje onsdag visade konsthantverkare fram sitt sätt att arbeta. Hornarbete, spinneri, träslöjd, textilhantverk, tovning av ull och knyppling var då representerade. En jubileumsvecka anordnades i början av augusti. Då fanns det en särskild aktivitet för varje dag. Det började med blomstervandring, sedan Taube-afton och föredrag om Bohus fästning och fortsatte med skrönor på bygdemål och framförande av Sotenäsvisor. Det hela avslutades med ett gammaldags husförhör under kyrkoherde Per-Olof Olssons ledning.

Till sist blev det en stor jubileumsfest den 3 december. Då samlades omkring 100 personer till en Minnenas afton i Hunnebostrands församlingshem. Oswald Karlsson ställdes som så ofta förr vid liknande tillfällen i centrum. Man mindes tillsammans hans sagospel och sjöng sånger hämtade från dem. Allt detta blev videofilmat.

 

24:2 Sotenäsgillet i tidens ström

 

Under de gångna sjuttio åren har Sotenäsgillet genomgått en förvandling som motsvarar de förändringar som skett i samhället och då särskilt det bohuslänska. Föreningen bildades för att rädda till eftervärlden rester av den bondekultur, som var hotad av den frambrytande industrialismen. De som bildade den var representanter för de förmögna i samhället - en hembygdsförälskad grosshandlare i Göteborg slog sig samman med några storbönder i Sotenäs. Tillsammans lade de den ekonomiska grunden för föreningens verksamhet. När de köpte in Hunnebo militiegård och förvandlade den

till Gammelgården, skedde det i stark konkurrens med ortens ledande stenhuggarfackförening genom Kooperativa u.p.a., som velat göra den till Folkets park. Mot arbetarintressena mobiliserades krafter som i konservativ anda slog vakt om det gamla samhället.

Helt annorlunda ter det sig sjuttio år senare. 1927 föreföll stenhuggarna fortfarande politiskt sett vara ett farligt inslag i det bohuslänska samhället. Nu, sjuttio år senare, är det i stor utsträckning en grupp av stenhuggarveteraner som utgör stommen i samma förening, som den gången stod fram som deras motståndare. Allt detta är uttryck för

samhällets demokratisering, samtidigt som det återspeglarden snabba ekonomiska

utvecklingen. Stenhuggarkulturen behöver räddas till eftervärlden, på liknande sätt som det skedde med den hotade bondekulturen 1927.

Sotenäsgillet har gått in i ett nytt århundrade. Det står väl rustat att möta utmaningar i det bohuslänska samhälle som då kommer att växa fram.

 

 

James Svensson

 

Sotenäsgillet

Museivägen 3

456 61 Hunnebostrand 0523 55 380