Malmöpyttingarna

 

Hembygdsföreningen

Sotenäsgillet

 

DE STSTA DVÄRGARNA I SVERIGE

Artikelförfattaren: Sture Lönnerstrand

Är åter ges en artikel från ALLERS VECKOTIDNING 1957 nr 43

 

Artikel åteges med godkännande av Allers media

 

När du läser artikeln kom ihåg att den skrevs 1957

 

Faktauppgifterna i artikeln har hittils inte blivit veriferade.

Troligen är Malmöpyttarna en skröna som uppstått utifrån Axel Emanuel Holmberg bok om Bohuslän där han säger sig träffat de människor han beskriver är nog enbart ägnat att skapa ett sken av trovärdighet kring berättelsen och kan som fakta betraktat, starkt ifrågasättas. Texten bör istället utsättas för stark källkritik, då tidens anda av "upptäcktsresor" runt om i världen krävde, att resenären kunde prestera sensationella upptäckter. Skapande ära och berömmelse åt upptäckaren. Men också för att skänka glans åt upptäckarens finansiärer som bekostat "kunskapsresan". I modern tid skulle inte så vidlyftiga påståenden kunna få så strakt genomslag. Men som i all historieskrivning - modern vetenskap tvingar till omvärdering av etablerade sanningar.

Det finns ingen erkänd tillgänglig historisk information som ger belägg för att denna beskrivning har med verkligheten att skaffa.

 

Ha en trevlig läsning

Har ni hör sannsaganom de sista dvärgarna i Sverige, malmöpiltarna, "gamlebarnen" På en Ö i Bohusläns skärgård har det levt ett dvärgfolk med förhistoriska anor. Författaren Sture Lönnerstrand redogör här för vad som finns kvar av myt och fakta i samband med ett besök på Malmön.

De sista dvärgarna i Sverige

 

Ar 1770 lät den allt annat än historiskt ryktbare kung Adolf Fredrik sin handsekreterare sända ett brev till dåvarande landshövdingen i Bohuslän med en mycket egendomlig förfrågan. Det förhöll sig nämligen så. att kungen skulle avhålla en fest med "upwisningar och fhyrverkeri", och nu undrade han om landshövdingen möjligen ville skicka honom några exemplar av det bekanta svenska dvärgfolket till allmän muntration. Iden att skicka efter dvärgar till uppvisning verkar inte särskilt tilltalande för oss moderna människor, och uppmaningen förefaller också ytterst överraskande ingen har väl någonsin hört talas om något svenskt dvärgfolk. Man vet inte om kungen fick några dvärgar eller ej, därom finns inga notiser bevarade.

Men fanns det verkligen dvärgar i Sverige då? Det låter som en saga.

Slår man upp ordet "dvärg" i senaste upplagan av Svensk Uppslagsbok får man reda på att det är av ovisst ursprung, möjligen besläktat med sanskrit dhvåras, dvs ett demoniskt väsen. Dvärgen är en individ vars storlek väsentligt understiger den normala, och det finns äkta dvärgar och "oäkta" dvärgar. De "oäkta" dvärgarna är missbildade, t.ex. kretiner och dvärgar med chondrodyatrofi. I båda dessa fall beror missbildningen på felfunktioner i den inre sekretionen. Kretinerna är i regel svagt begåvade eller rentav idioter, medan chondrodystrofin inte nödvändigt behöver medföra intelligenshämning. Hos de chondrodystrofiska dvärgarna är bål och huvud normalt utvecklade, medan extremiteterna är oproportionerligt korta. I motsats till kretinismen är denna dvärgform ärftlig. Det anses att t.ex. taxarnas tillväxthämning beror på nedärvda chondrodystrofiska anlag. De äkta dvärgarna är däremot kroppsligt välproportionerade. Deras intelligens kan vara relativt god men har ofta stannat på en ganska låg nivå.

Pygmeerna är äkta dvärgar som förekommer i t.ex. Centralafrika och Nya Guinea. Förhistoriska dvärgformer är kända från olika delar av Europa. Men några svenska pygmeer har ingen hört talas om.

I senaste upplagan av Svensk Uppslagsbok är de inte omnämnda. Men man får inte misströsta så lätt, det finns fler uppslagsböcker.

 

En spillra av en försvunnen ras

 

I Nordisk Familjeboks andra upplaga (utgiven 1912) finner man en intres-sant uppgift på uppslagsordet Malmön:

"Fordom voro öns invånare omtalade som småväxts och föga begåvade samt kallades malmöbarnen I. malmöpiltarna."

Under artikeln Bohuslän i samma upplaga av Nordisk Familjebok finns en kompletterande notis:

"Ute på den lilla ön Malmön (ett stycke n.v. om Lysekil) bodde en först i våra dagar utdöd ras, de s.k. malmöbarnen eller malmöpyttarna."

Det mest utförliga omnämnandet ger prästen och fornforskaren Axel Emanuel Holmberg i sin berömda "Bohusläns historia och beskrifning" som utgavs 1842-1845. Han betecknar dvärgarna på Malrnön som en sista kvarlämnad spillra av vår försvunna urbefolkning:

"Efter denna förutsättning, som nu närmar- sig visshet, vore så. mycket egnare, om någon levande lämning av dessa våra urinvånare kunde anträffas i bygder, där deras stam för årtusenden sedan gått under. Länge tvekande om möjligheten härav, har jag dock funnit mig på flerfaldiga grunder nödsakad antaga att sådant verkligen är förhållandet vad den ända till för några årtionden sedan i oblandat skick bibehållna befolkningen på Malmön vidkommer och har jag haft den tillfredsställelsen att finna samma antagande gillat av några vårt lands utmärktaste vetenskapsmän. Besagda befolkning, som ända till år 1826, då en inträffad olycka bortryckte en större del av männen, hållit sig strängt avskild ifrån alla äktenskapsförbindelser med sina grannar, har så långt minnet går, genom egendomligheter i sitt utseende, sitt umgänges¬sätt och sin låga grad av hyfsning varit ett ordspråk i de övriga bohuslänningarnas mun. Lågväxta, enfaldiga och folkskygga med mörk hy och gnällande uttal, vartill kommer en egen huvudskålsbildning, hänvisa malmöbarnen eller malmöpyttarna, såsom de allmänt benämns, på. ett helt annat ursprung än länets övriga befolkning och ha åtminstone tills den förut antydda olyckan inträffade och förorsakade att de måste ingå giften även utom deras egen stam, röjt en omisskännlig likhet med våra lappar. Sägner och traditionella bruk gjorde dessa öbor även medvetna om en sådan ifrån sina grannars skiljaktig härkomst. Sålunda trodde de att deras stamfäder överkommit ifrån Jutland till Malmön med. drivis. Utan att fästa sig vid innehållet i en sådan tradition, är dock dess blotta tillvaro av stor bevisning uti ifrågavarande sak. Vi återkomma till samma ämne vid den enskilda beskrivningen över Sotenäs härad, inom vilket Malmön är belägen. Här återstår endast att tillägga, att i Bohuslän såsom överallt där den om metallers bruk okunnige nybebyggaren uppehållit sig, minnet om honom även kvardröjt uti sägner om dvärgar och att stenredskapen fortfarande betraktas såsom ägande en magisk kraft till avvärjande av ofärd, tillskyndad vare sig av människor eller naturkrafter, helst sådan som enligt folktron, härrör av trolldom." (Stavning moderniserad av förf.)

 

 

Holmberg nämner malmöbarnen på flera ställen i sin stora bok. Han skriver vidare: "öster på ön, varest finns en god hamn är ett fiskeläge bebyggt av omkring 50 hushåll som ha obetydligt jordbruk och sysselsätta sig med storfiske. Dessa är de s.k. malmöbarnen." Han framhåller att "Rasen är likväl nu uppblandad genom en inflyttning från Sotenäs som ägde rum för flera år sedan, efter det att en ansenlig myckenhet av 'barnen' på en gång omkommit under en storm ..." Holmberg understryker deras låga intelligensnivå. "Malmö-' barnens enfald är likväl ännu ett ordspråk för grannarna och ett mera lysande bevis därpå kunde den väl aldrig avgiva än då de för några årtionden sedan skulle skattköpa ön och de i stället för att inlösa den, lånade pengar till en annan som därmed köpte den till sina underhavande."

Holmberg tycktes vara övertygad att malmöbarnen var en lämning av våra urinvånare, medan malmöbarnen själva ansåg sig härstamma från Jutland, alltså danska Jylland. Mot denna tradition reserverar sig Holmberg delvis. Han påpekar att de röjde stor likhet med våra lappar, vilket ju inte gör saken mindre komplicerad. Lapparna är ju minst av allt våra urinvånare, men enligt vissa moderna rasforskare är de återstoden av en primitiv ras som utvecklats i östra Mellaneuropa och sedan vandrat norrut. Möjligheten finns alltså att malmöpiltarna i stället för att komma norrifrån via Jylland, vilket ju verkar otroligt, i stället kommit från sydost via Nordtyskland och Jylland. Mot detta antagande strider dock det faktum att det inte finns något danskt dvärg-eller lappfolk.

Utvandringen via Danmark kunde möjligen ha skett så pass tidigt att den helt enkelt blivit bortglömd av folktraditionen. Under sådana omständigheter skulle malmöbarnen kunna ha bott på sin ö kanhända i tusentals år. Kanske det rentav varit så att de småvuxna invandrarna levat spridda längs hela västkusten men så småningom utträngts av de egentliga svenskarna tills de nått denna lilla ö som blivit deras sista reservat i södern.

 

 

I så fall var det ju onekligen ett urfolk om också inte vårt.

En romantisk teori som faktiskt ter sig rätt trovärdig. Det finns ju fortfarande fiskarlappar i Norge. Den rena lapska typen utmärks ju bl. a. av liten kroppslängd, bara obetydligt över 150 cm., korta ben, små händer och fötter samt kort skalle. Lappen är brakycefal (kort-skallig) i motsats till svensken, som är långskallig eller dolikocefal.

En småvuxen person kan mycket väl betecknas som dvärg i synnerhet, av misstrogna grannar som inte är så noga med sina omdömen.

De narraktiga främlingarna

Det finns en annan något modernare skildring som ger en kompletterande bild av den säregna folkspillran:

"En ort i vårt land där man ännu spårar dvärgfolket är den utanför Sotenäs härad i Bohuslän liggande Malmön. Här har sedan urminnes tider bott ett egendomligt släkte, vilket genom sin dvärglika växt, sin huvudskålsbildning, sin med en viss illparighet blandade enfald samt sitt gnällande uttal bjärt avsticker mot den övriga skärgårds-befolkningen. Av grannarna nämndes de malmöbarnen eller malmöpyttarna och voro föremål för allt slags gyckel. De själva vidgår ock otvunget sin skiljaktiga härkomst från Bohusläns övriga inbyggare. En hos dem ännu fortlevande sägen berättar, att deras stamfränder, fördrivna av jättarna från sin hembygd, på ett isflak kommit flytande till Malmön.

Anda till för en tre eller fyra tiotal av är sedan hyste de den största motvilja mot varje familjeförbindelse med någon person, som ej hörde till deras släkt. Som de i allmänhet voro ganska förmögna, fattades från kringliggande skär och fastlandet aldrig friare, vilka oaktat den rådande ringaktningen mot malmöpyttarna, anmälde sig hos de unga flickorna, men deras anbud avslogs alltid av målsmännen med den förklaringen att 'deras egna hundar borde gnaga deras egna ben'. Om deras enfald går många historier: en av dem må. här anföras.

En gång kom hela Malmön i livlig rörelse: en varg hade på samma sätt som ättefadern kommit till ön, sades det, och alla pyttarna var utom sig av skräck. Vargen gick om nätterna in i deras på förfädrens sätt, det vill säga med blott en trästicka tillslutna visthusbodar och åt upp all maten för dem. Till sist fattade de så pass mod, att de, man lir huse, med kvinnor och barn, alla beväpnade med påkar anordnade en skallgång mot odjuret. Men ingen vågade gå, i spetsen, utan avantgardet utgjordes av — en gumse, vida berömd bland malmöbanien för sin breda panna och sina väldiga krumhorn. Den glupska och fruktade yåldgästaren upptäcktes också och vart vederbörligen ihjälpuffad av baggen och sönderpåkad av barnen; men vargen befanns sedan vara en — hund.

 

Största beviset på sin enfald gav dock inalmöbarnen 1830 eller 1831, då deras ö skulle skattköpas från kronan och de, i stället för att själva göra det, lånade pengar åt en annan, som med deras pengar gjorde dem, genom köp å sin sida till sina underhavande.

Motviljan mot att ingå äktenskaplig förbindelse utom sin egen ätt kunde malmöbarnen i tidernas längd ej vidhålla, och sedan för omkring 40 år sedan ett större antal av öns manliga befolkning under en fisketur på, en gång omkommit, har rasblandningen blivit mera obehindrad."f;

I denna skildring ges tydliga exempel på enfalden, som också lär paras med en svårrannsaklig klipskhet. Utan tvivel kan man här n observera en viss påverkan från en sagans dvärguppfattning: ett lömskt, sniket, och listigt men ändå. i grund och botten lättlurat naturväsen.

Lappen som sådan torde väl knappast vara enfaldigare än andra som lever under samma betingelser, så gäller det honom kan narraktigheten skrivas så gott som enbart på mytbildningens konto. Men det är ju möjligt att en långvarig isolering bevarade seder och bruk hos malmöbarnen, som verkade enfaldiga och omotiverade för grannarna just därför att dessa inte kände till deras

ursprungliga betydelse.

 

Traditioner om "narraktiga" bybor eller stadsbor stöter man på hos de flesta folk. Typen är för längesen grundlagd, det klassiska exemplet är abderiterna i forntidens Trakien. Trångbröstade personer med småskuren syn på sin omgivning, löjliga figurer som handlar bakvänt har ju de som anser sig kloka alltid skrattat åt, filistrarna, i Kälkeborgarna som bodde i Kälkestad, Kråkvinkel, täljetokarna som bodde i Tälja.1

 

 

Finns det dvärgar kvarpå Malmön?l

Malmön ligger i havsbandet, nordväst om Lysekil, en skogsfattig, mager skärgårdsö som mest består av blanka berghällar med en och ha annan remsa odlingsbar mark. På östra sidan av ön stiger samhället med samma namn upp ur vattnet med båtar och en liten hamn och vackra, vitmålade hus. Malmön för håller på att bli badort på modet, ha( och stockholmare och göteborgare går omkring där i shorts och olle och jeans och allt vad det nu heter, och ingen frågar efter några malmöpiltar längre.

 

Finns det fortfarande dvärgar säg kvar på Malmön? Ack nej, det lönar sig inte ens att fråga. Man får nöja sig med att höra efter om det kan finnas några spår efter den ski försvunna folkspillran, minnen, traditioner.

 

Vi gör ett besök hos öns äldsta invånare, Lotte-Maria Olsson som fyllt 98 år. Hon bor på det lilla municipalsamhällets ålderdomshem och är vid jämförelsevis god vigör.

Ja, nog har jag hört talas om malmöbarnen, förklarade hon med en viss motvilja. Men de är utdöda nu. När min mor Charlotta Andersson kom hit till ön var de utdöda, eller så uppblandade att man inte kunde se att det varit dvärgar. Men nog vet man att de funnits här.

Den gamla Lotte-Maria Olsson berättar någonting om deras enfald, det har varit gott om sagor och legender om dem, fastän de blivit bortglömda. Hon förklarar att de brukade ha får, och en gång när vargen kom dit lät de honom husera som han ville i tron att han var en hund. Det är vargmotivet fastän i annan sättning.

— Var de mera obildade eller okunniga än andra?e

Ja, hur kunde de vara annat, när de varken ville lära sig läsa eller skriva eller ville gå i kyrkan.

Man märker mycket snart en viss reservation hos de äldre malmöborna när begreppet malmödvärg kommer på tal. De tycker det är på något sätt genant, sannolikt därför att dvärgarnas blotta existens skulle kunna innebära att de själva var befryndade med dem, om också på långt håll. Det är skada, att de har denna inställning, eftersom de är de sista traditionsbärarna och det hela hur man än vill se saken onekligen är en mycket märklig tradition.

— Det har nog varit folk och velat leta efter "gamlebarnen", säger Lotte-Maria Olsson. Det var en som kom hit och blev rädd, för hon hade aldrig sett så stora karlar. Nej, de små är utdöda nu.

Det var som om den gamla kvinnan erinrat sig någon episod men hastigt bestämt sig för att låta den förbli i tysthet.

 

De sådde avigt och la' näten i skuggan, säger Lotte-Maria Olsson. De var trollkunniga och läste över saltet. Men det är glömt nu.

 

Det finns ytterligare tre åldringar, Anna Larsson (81 år), Karl Wahlberg (75 år) och Herman Olofsson (75 år), som hört talas om "gamle-barnen". De sitter där' i solskenet utanför ålderdomshemmet och försöker minnas något av vad de hört som små. Att "gamlebarnen" skulle ha bott på deras vackra ö en gång i tiden är de i alla fall bergsäkra på.

De bodde i Russbyn, fiskeläget, säger Anna Larsson. Jag tror att de sista dog när koleran gick, första gången. De flesta av dem hade förolyckats tidigare ute till havs.

När gick koleran?

Den som det kunde komma ihåg. Det var kanske 1850, 1860.

Det är bäst att fråga Knape, säger Wahlberg upplysande. Anders Knape heter han, och han har ett hästminne.

 

Kunde malmöbarnen läsa eller skriva

Det var nog si och så. med det, menar fröken Larsson. De hade sina egna seder, sin egen tro. De skilde sig från alla andra.

När ni säger att de hade sin egen tro, menar ni då att de inte var kristna?

På den frågan får jag inget klart besked. Här möter man åter försiktigheten. Det är som om man ville undvika att uppliva det gamla.

 

De sista ättlingarna

Vid vattnet i den s. k. Russbyn sitter ett par äldre män ,och lapar sol. Vattenbrynet med utsikten över havet är deras käraste tillhåll.tv

Här träffar vi Anders Knape. Det är en kärnkarl, en fiskare som bär sina sjuttioett år med heder. Han är vida populär bland öns befolkning. Men hos honom slår reservationen ut i full blom, och han vinkar nej med båda händerna.

 

Jag har inte hört talas om några malmöbarn, inte. Det är bara sagor.Menar ni att det inte förekommit någon folktyp på ön med annan härstamning än de nuvarande öborna ?

 

Det var längesen i så fall, på sexton- och sjuttonhundratalet.

Folk säger att ni har de så gott minne. Hur är det, har det inte varit storfiske här längre tillbaka ?

 

På 1700-talet var det storsillfiske. Sillen var borta i femtio år och kom tillbaka -77. Hon var här ky mellan -77 och -96 och kom så tillbaka igen.

 

 

För att nu återgå till malmö-barnen så skulle ju en kung, ja det var visst Adolf Fredrik, ha skickat bud efter dem. Han ville se några av dem..

 

Var det på. 1600-talet ? undrar Knape intresserad.

Nej, på 1700-talet. På den tiden levde ju inga andra än "gamlebarn" här på ön. Hur många kan det ha. varit här då?

 

Det, är svårt att säga, svarar Knape. Befolkningen blev nog mindre och mindre. år 1877 skulle det ha varit cirka 400 personer på ön som alla livnärde sig på fiske. Ar 1820 skulle det inte ha varit mer än tolv hus på Malmön.

Ja, befolkningen kunde ju inte ha varit så stor om de flesta bortrycktes vid en båtolycka. Det var ut bara änkor kvar och barn. Det var väl en betydande inflyttning efter 1826.

Ja, det flyttade in folk naturligtvis. Och så härjade koleran sa första gången 1851 och kom till baka andra gången 1868. Det strök många malmöbor med. Min morfar av dog i kolera.

 

Inte underligt att den ursprungliga kärnbefolkningen försvunnit. En annan sak, sägs ju att öns invånare på något sätt gick fri miste om äganderätten till ön.

Blev ön såld ?

 

Var det malmöborna själva som köpte den då?

Jag undrar om det inte blev någon annan innehavare, någon adelsman, men jag är inte säker. Senare såldes ön till "C. A. Kullgrens Enka" för 85 000 kronor. Det var 1894, och då var det annat pris.

Finns det kvar något av den gamla bebyggelsen? Jag tänker närmast på 1700-talet. Anders Knape tänker efter och nickar.

Ja, det finns ett par hus. Ett här i Russbyn är då åtminstone tvåhundra år.

Vet ni vad den siste . ägaren hette på. malmöbarnens tid?

Han hette Cristian. Efternamnet har jag tappat.

När dog han ?

Han var född 1796 och dog 1892. Han var fiskare som far sin och född här på ön.

Pastor Hedin, som är komminister i Malmöns församling, har slutligen några intressanta upplysningar att ge som rör malmöpiltarna.

Jag antar att ni lagt märke till hur restriktiva åldringarna är när det gäller upplysningar om malmöbarnens , säger han. Helst vill de inte tala om dem.

Ja, de betraktar det hela som något genant. Det är ju beklagligt, ty därmed går man miste om intressant folkloristiskt material. Jag undrar hur det förhåller sig med kyrkböckerna. Malmöbarnen måste ju under alla omständigheter ha varit. kyrkobokskrivna.

Innan Malmön blev egen församling 1909 tillhörde ön Askums pastorat, upplyser kominister Kyrkböckerna förvarades på Tossene prästgård, och denna brann år 1896. Kyrkböckerna förstördes då.

Pastorn har ju själv tjänstgjort ganska länge i sin församling. Har pastorn själv sett någon eller några som kunde tänkas besläktade med det äldre öfolket?

Ja, det har jag faktiskt gjort. För något tiotal år sedan fanns det två personer som skilde sig i typen från sina grannar. De hade något lapskt i utseendet kan man säga, och de var kortskalliga. De talade på ett egendomligt gnällande sätt;

De talade väl samma dialekt som övriga öbor?

Ja, språket var detsamma men uttalet på något vis annorlunda. Jag kan inte beskriva det bättre än gnällande.

Vad hette dessa personer?

De hade vanliga sonnamn. Det som skilde dem från de övriga var just ansiktstypen, huvudformen och uttalet. Man fick en absolut känsla av att de tillhörde en annan folkgrupp. Jag skulle tro att det var de sista ättlingarna.

Dvärgar, lappar, malmöpiltar, gamlebarn en spillra av ett främlingsfolk som är dött och borta och nästan glömt. Om tio år har kanske de sista fragmenten av traditionerna försvunnit. Vore det inte värt besväret att försöka göra en sorgfälligt vetenskaplig, folkloristisk undersökning?

 

 

 

 

Sotenäsgillet

Museivägen 3

456 61 Hunnebostrand 0523 55 380