Arvid Sjöstrand

7 Biltrafiken

 

Biltrafiken var inte så livlig på den tiden och om man behövde bilskjuts tillhandahöll Emanuelsson sådan. Sigfrid MattssOn , som var gästgivare, var skyldig att skjutsa sina gäster om de önskade det och då var det Olle Olsson som körde. Emanuelsson och Berggren hade bilverkstäder. Och så fanns det ju "Bil-Svensson" som bland annat körde mjölk till mejeriet. Vad "Oljekungen" sysslade med framgår av namnet. Bland näringsidkarna fanns också mejeriet. Där gjorde man smör och där kunde man köpa kärnmjölk för 2 öre litern.

 

8 Originella personer

 

"Putta och Dra" och Blom

Originella personer fanns det i Hunnebostrand på den tiden. "Putta och Dra", Axel Pettersson och Karlen, livnärde sig på att distribuera varor till folk på sin dragkärra. Så fanns det f d. indelte soldaten Blom, som inte var van vid att krusa folk. Han hade en gång en kontrovers med provinsialläkare Nordlander. När denne tittade ut i väntrummet för att kalla in nästa patient, upptäckte han att Blom satt lite vårdslöst på en stol. Nordlander uppmanade Blom att sitta ordentligt på stolen. Då svarade Blom att det var kommunens möbler "så di är mina lika mycket som doktorns". När Blom så småningom korm in och skulle undersökas för "gekten", som han påstod att han led av, fick han lägga upp sig på ett undersökningsbord. Doktorn tog kanske ett extra hårt tag. Då reagerade Blom och sade: "Dä ska ja si lägarn, att om han tar ett sånt tag te så håller han jäven i mej inte nån mer mottagning i da".

 

"Ättas Meli"

Det var inte så många som visste vem Emilia Karlsson var, men " Ättas Meli" kände alla. Hon råkade ut för en sjukdom så att hon tappade håret och måste till doktorn för att få hjälp. När den vikarierande doktorn frågade vad hon trodde att det berodde på, svarade hon att det var galtens fel. Doktorn blev förskräckt och frågade hälsovårdsnämndens ordförande om man höll grisar i municipalsamhället. Han fick det lugnande svaret, att det inte rörde sig om grisar utan om Melis bror Jonas som hon kallade Galten. En gång stod hon utanför Holmqvists skyltfönster där ett par biträden höll på att skylta om. Meli stod och pratade med en bekant, som var på besök från Amerika. Denne frågade om Meli hade några barn. "Nä, ja har inga ongar", sade Meli. "Saliga ä de bröst som icke ha givit di". Hon livnärde sig med lite handel, främst godis, i en liten bod nere på det vi kallar Köpmansgatan. Hon hade även kiosken i Amunddalen på somrarna.

 

Jakob Marelius

Kominister Jakob Marelius får väl också räknas till de säregna. Han hade ganska lätt att bli okontant med folk och detta gick bland annat ut över doktor Nordlander och kommunalnämndens ordförande Christensson i Klev. Båda behövde uppgifter från pastorsämbetet för sina årsredovisningar. Marelius sade nej. Egendomligt nog var jag accepterad och kunde skaffa fram

uppgifterna till dem.

Ett år var det några bilägare som bjöd pensionärerna på en liten söndagsutflykt till Kville kyrka, där kyrkoherden visade dem kyrkan och höll en liten andakt. Nästa söndag höll Marelius ett väldigt strafftal. Enligt hans mening var det helt fel att bevista en gudstjänst i en annan kyrka än den man tillhörde. Så nästa sommar var det ingen som vågade följa med på någon utflykt. Det fanns däremot en familj från trakten vid Tossene kyrka som varje söndag kom farande med häst och vagn till Hunnebostrands kyrka, och de blev egendomligt nog inte utskällda.

En gång kom Marelius bort till landsfiskalskontoret och det blev tal om många olika saker. Bl. a. Råkade landsfiskalen säga något om att det fanns gudstjänster i radion. "Jaha", sade Marelius, "där tror dom att det är Guds ord dom hör och ser inte att djävulen sitter på taket och dirigerar alltihop".

En far tog med sig sin lille son till kyrkan i Bovallstrand en söndag när Marelius predikade. Blir han för galen kan vi ju gå hem, sade fadern när de gick hemifrån. Detta kom sonen ihåg, och rätt som det var ryckte han fadern i rocken och sa: "Nu går vi hem. Nu ä han galen. Nu sa han jävel".

 

 

 

 

Hembygdsföreningen

Sotenäsgillet

Arvid Sjöstrand

Några minnen från 1930-talets Hunnebostrand

 

 

Hunnebostrandsbornas öknamn

 

Jag kom till Hunnebostrand den 15 februari 1932 för att bli kontorsbiträde hos landsfiskalen. För mig, som var född på en liten järnvägsstation i Västergötland, kändes det i början lite konstigt att inte se några tåg. Något som jag tidigt kom underfund om var att Hunnebostrandsborna- tyckte om att ge varandra öknamn. Medan jag var hos landsfiskalen upprättade jag en förteckning på nästan 250 öknamn, jämte personernas rätta namn. Jag skall ge några exempel.

På den tiden skickades en hel del gods med lastbilar som hörde till busstrafiken. Kuno Josefsson, som skötte om busstationen, hade byggt ett litet godsmagasin bredvid stationen. Pilsner kom på den tiden i lådor om 50 flaskor, och när det var urdrucket skulle lådan och tomflaskorna tillbaka till bryggeriet. En sådan låda kallades för en "soffa".

En söndag stod det två lådor med tomglas utanför godsmagasinet. Ett par småpojkar upptäckte snart att det var lätt att åstadkomma mycket buller genom att hoppa på lådorna. Kuno, som lagt sig för att vila middag, rusade ut och gav pojkarna var sin örfil.

 

Dagen efter kom pojkarnas mamma till landsfiskalskontoret för att anmäla misshandel. På landsfiskalens fråga om det fanns några vittnen, svarade hon att Smalberg hade sett det hela. Han hette förstås inte Smalberg, utan Fritjof Marenius Olsson, De hade bott närmaste grannar i 15 år, och hon hade röstat på honom både till kommunalfullmäktige och till municipalfullmäktige, men hon visste inte hans rätta namn.

 

Landsfiskalen anställde 1933 ett hembiträde från Lysekil som hade en kusin som hette Knut Kristensson. Jag räknade ut att han borde bo i närheten av Hunnebovägen. En kväll gick vi dit och träffade på en gammal farbror som stod och sågade ved. När jag frågade efter Knut Kristensson, svarade han att det inte bodde någon med det namnet i närheten. Dagen efter frågade jag polis Thörnqvist efter samma person. Då fick jag rådet att fråga efter "Sveas Knut". På kvällen gick vi ner och träffade samma farbror med veden. När jag frågade efter "Sveas Knut", pekade han på ett hus och sade: "Han bur där".

Eftersom landsfiskalen var ordförande i flera taxeringsnämnder fick jag, varje vår, sortera in löneuppgifterna i deklarationerna. En gång fick jag tag i en löneuppgift från Skandinaviska Granit för en man som hette "Karl Goss". Jag misstänkte genast att kontoristen, Karl- Axel Karlsson, hade glömt ett r i namnet, för det fanns flera stenhuggare som hette Gross. Men jag fann snart att ingen av dem hade jobbat på Skandinaviska Granit. När jag konsulterade polis Thörnqvist, sade han att det nog gällde en som hette Karl Johansson och kallades "Gösse Kalle".

 

 

 

Stationshuset i Ambjörnarp, Arvid Sjöstrands uppväxts plats.

2 Beredskaps- och nödhjälpsarbeten

 

På 1930-talet var det många som gick arbetslösa, och därför ordnads ett antal nödhjälpsarbeten. Ett av de bättre var att bygga Sotenkanalen. Arbetet leddes av ingenjör Bergulv. Där tjänade mannarna ganska hyggligt och arbetsplagen låg nära så de kunde bo hemma. De som hänvisads till arbeten bortåt Bullaren hade det förstås sämre. En annan form av nödhjälpsarbete, var den statliga stgnbeställningen. Där fick bara familjeförsörjare arbete, och förtjänsten var maximerad till 200 krono- netto per månad. Överskreds detta belopp fick arbetsgivaren genast brev med anmodan att inkomma med en förklaring.

 

När det var så många arbetslösa så passade man på att bygga vatten- och avloppsledningar i Hunnebostrand. Arbetena leddes av ingenjör Tellgren, som hade det lite bekymmersamt med spriten på fritiden, men han gjorde ett bra arbete.

Gatorna var på den tiden inte så breda som nu därför att på båda sidorna fanns det stensatta diken för regnvattnet. När det byggdes underjordiska regnvattenledningar, kunde man bredda körbanorna betydligt. Sådana stensatta diken finns det fortfarande kvar ovanför kyrkogården.

 

 

4 Båtarna

 

Det var flera småbåtar på 100 till 150 ton, som gick till Göteborg med byggnadssten och hade returlaster med varor till handlarna. Jag kommer ihåg namn som Åberg och Karlsson. Konrad Berntsson hade en båt som hette Berny. Hari gick på lite avlägsnare hamnar, bl.a. till Danzig.

Oslo och Bohus hette båtarna som gick med folk och gods mellan Göteborg och Oslo. Handlarna fick det mesta av sina varor med dessa båda större båtar. "Det kommer med Bohus på lördag", brukade handlarna säga när det var något som de inte hade hemma för tillfället. Det hände också att slaktare Boman skickade nötkreatur med dessa båtar till Norge. De båtar som fraktade gatsten och råblock, hade inte Hunnebostrand som hemmahamn.

 

5 Butikerna, bagerierna, slakterierna, frisörerna m.m.

 

På 1930-talet var det fler åretruntboende i Hunnebostrand än nu, och det går det lätt att övertyga sig om, om man en vinterkväll tittar ut och ser hur många hus det inte lyser i. Eftersom det inte fanns så många bilar på 30-talet så behövdes det fler handlare samt bagare och slaktare. Då fanns det 4 bagerier; Eklunds, Hildur Pettersson, Hellner och Alsfors. Slaktare fanns det också 4: Boman, J. A. Karlsson, Adolf Nyström och Sven Mattsson. Handlarna var ännu fler: Knut Karlsson, Borge Nielsen, 2 Konsum-butiker, T. N. Persson, Thor Thörnblad och Gabrielsson sålde matvaror. Thor Thörnblad och Gustaf Holmqvist sålde tyger, konfektion och skor. Gustaf Holmqvist sålde också glas och porslin. Thor Thörnblad sålde krut ock dynamit. Bruno Johansson sålde järnvaror och byggnadsmaterial. Det senare kunde man också köpa hos Joh. A. Larsson, som också byggde hus. Bruno Johansson liksom Möller sålde färg. Möller sysslade också med urmakeri. Algot Andersson och Henrik Olsson drev varsin fiskaffär och Knut Lantz sålde möbler. Det förekom också att pojkar cyklade omkring och sålde fisk. De gjorde reklam för sina varor med : "Han - färsk, han är bra, han är droggen i da" . Verner i Lyskil hade filial med möbler.

Mauritz Olssön hade bok- och pappershandel och sonen Karl tillverkade läskedrycker. Så får vi inte glömma moster Dahls goda kryddskorpor som kom från Dahls konditori.

Evert (Fabian) Svensson, Viktor Cederholm, Gunnar (Limpis) Möller, Allan Dahlqvist och Håkan Front friserade.hårvården anlitade damerna Magda Dahlqvist, Verla Larsson eller Asta Dahlström.

 

6 Priserna

 

Jag kommer tyvärr inte ihåg så mycket om priser, men man kunde 1935 köpa en makrill för 5 öre och om man passade .på när räkbåtarna kom in kunde man för en krona få en

2-kilospåse med räkor.

Steninköpskommittens bestämmelser, om att en stenhuggare som arbetade med stenbeställningen inte fick tjänaän 200 kronor netto, säger ju något om

prisläget. Stenhuggare som arbetade fritt fick 2.20 för 100 knott. Öriga stenarbeten reglerades i ett avtal och den som var bäst på att tolka det avtalet var Johan Ahl.

 

 

 

 

Bohus

3 Stenindustrierna i Hunnebostrand

 

1937 — 1939 var jag anställd som kontorist hos Bohusläns Stenförädling. Jag skötte även om Bäckmans Stenhuggerier och Ahl & Fredriksson. Arbetsmarknaden hade då förbättrats en hel del, så att man kunde säga att stenindustrin blomstrade. Stenförädlingen startade den första stensågen i Bohuslän, och där tillverkades mycket polerad sten av en rödaktig granit som kom från ett berg i närheten av Gerlesborg. Det mesta av den polerade stenen gick till gravvårdar, men en del blev väggbeklädnad , bl.a. på hotell Carlia i Uddevalla och PUB i Stockholm.

Ahl & Fredriksson jobbade mycket med byggnadssten på Knivsholmen. Den stenen hamnade till stor del i Göteborg, hos e byggmästare som kallade sig "Stenhuggare Andersson". Han var bl.a. med och byggde kyrkan på Heden, som göteborgshumorn döpt till Hedendomen. Bäckmans jobbade mycket med smågatsten, och skickade flera båtlaster till Göteborgsbygdens Vägförening och till Malmö stad.

Ahl & Fredriksson skickade också mycket råblock till danska stenhuggerier.

Övriga stenhuggerier var Mauritz Hagström och Hunnebostrands Kooperativa Stenhuggeri. Hjalmar Brandt högg byggnadssten på Grötö, och den stenen gick till Göteborg.

Förenade Granitindustrier hade en arbetsplats strax norr om kajen och där tillverkades mycket byggnadssten som exporterades bland annat till Sydamerika. Bolaget begick dock ett misstag. För att bli ensamma på marknaden, arrenderade de massor av berg i närheten av en sjön. 1 början var man tvungen att lasta direkt på båtar och då var det ju bra att ligga nära sjön, men när lastbilarna kom gick det lika bra att hugga sten inåt land. Då stod Förenade där med sina dyra kontrakt. Det medförde till sist att de måste överlåta företaget till A. K. Fernström i Karlshamn.

Skandinaviska Granit höll till på Lahälla och tillverkade mycket byggnadssten.

4

 

 

Kominister Jakob Marelius

11Inlösningsförrättning

 

En annan sak som också hände var att man kom underfund med att de flesta husägarna på östra delen av samhället inte ägde sina tomter. Därför satte man igång en stor inlösningsförrättning enligt den s.k. ensittarlagen. Eftersom landsfiskalen utsågs till något slags allmänt ombud, blev jag ganska insatt i hur det fungerade.

En rolig historia i samband med förrättningen kommer jag särskilt ihåg. Slaktare Boman begärde att få inlösa den mark som han arrenderade av Mandus Karlsson. Denne vägrade gå med på inlösen, enär Boman aldrig betalat något arrende. Lantmätaren förklarade att det under sådana förhållanden inte kunde bli någon inlösen. Boman halade då fram en bunt papper, som han överlämnade till lantmätaren. Boman hade varje år engagerat två karlar att gå till Mandus Karlsson och erbjuda det överenskomna arrendet på åtta kronor. Mandus vägrade ta emot pengarna enär det var "far lide". Karlarna skrev då, varje år, ett intyg om att de erbjudit Mandus Karlsson arrendet. När lantmätaren läst igenom intygen sade han till Boman: "Det här ska nog gå bra", och det fick Mandus finna sig i.

 

12 Municipalsamhället

 

På 1930-talet gällde fortfarande den institutionen som kallades municipalsamhälle, och som tillkommit för hanteringen av de s.k. stadsstadgorna, nämligen ordningsstadgan, byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan. Beslutanderätten utövades av municipalfullmäktige och municipalnämnden. Numera finns inga municipalsamhällen längre.

 

Kultur

 

Det förekom kulturella inslag också i 1930-talslivet, som t.ex. folkskollärare .0svald Karlssons sagospel som uppfördes i den s.k. Sagoladan på Gammelgården. Det jag minns bäst var "Drottning Astrid" där huvudpersonen spelades av Astrid Finn. Medverkade gjorde också Mauritz Olssons söner.

 

Badgäster

 

När jag kom till Hunnebostrand 1932, behövde man inte trängas med badgäster på sommaren. För att försöka ra hit lite badgäster var det en liten grupp, med Rosa. Holmqvist i spetsen, som lät trycka en liten lapp med summariska uppgifter om Hunnebostrand. Denna lapp distribuerades till en del personer i Borås, Skövde, Karlstad, m. fl. städer. Vi valde dem som, av titeln i telefonkatalogen att döma, kunde antagas ha råd att fira semester på badort. Första sommaren kom det några stycken som tydligen blev nöjda. Nästa sommar tog de med sig sina bekanta. Bl. a. var det norrmän som° invaderade Hotell Svea, och man kunde ofta om kvällarna höra: "Da träffs vi i bokta da". För att göra det lite trevligare satte vi igång med att städa i Hästedalen och Amunddalen. Vi förbättrade också vägen utmed stranden mellan de två dalarna. Det senare skedde som statskommunalt reservarbete, varvid vi svarade för den kommunala insatsen. För 50 kronor arrenderade vi Amunddalen av stenhuggerifirman Karl 0. Mattsson. Vi tog begagnade bräder och gjorde soffor, som vi ställde ut på badplatserna. För badplatsen på S:t Görans Ö bildades också en förening. De snyggade upp där och åstadkom en brygga över till ön. Så sålde de S:t Göransvalsen för 10 öre. Båda föreningarna samlade in pengar på fester och jippon.

 

Busstrafiken

 

Bussarna gick på den tiden till Dingle, där det fanns en stins som jag vill minnas hette Zandén. Han hade lite egendomliga åsikter om biltrafik., det verkade som om han såg det näst intill olagligt att skjutsa folk med privatbilar. Han ringde ofta till landsfiskalskontoret och klagade över att det hade synts bilar som hade skjutsat folk till tåget. De borde ju ha åkt buss.

På den tiden var inte Smögenexpressen påtänkt av det enkla skälet att Smögen då var en ö utan landförbindelse.

 

Klockringning och telefonsamtal

 

Klockringningen i kyrkan sköttes på den tiden manuellt och ombesörjdes av "Dalholm och jej".Telefonsamtalen kopplades också manuellt och det var Ragnhild Mattsson som hade hand om telefonstationen, vilken var inrymd i nuvarande Köpmansgatan 8.

Denna Ragnhild Mattsson härstammade från den stora släkten Mattsson som tidigare dominerade samhället. De bodde i ett gammalt köpmanshus i backen ner mot fiskaffären. Undervåningen användes för köpenskapen och övervåningen som bostad. Huset revs 1950 och beredde plats för början av Norra Hamngatan.

Kommunindelningen

Den kommunala indelningen som rådde på 1930-talet har radikalt förändrats. Hunnebostrand tillhör inte längre Tossene kommun utan Sotenäs, som dessutom omfattar Askum, Kungshamn och Smögen. Tyngdpunkten har samtidigt förskjutits till Kungshamn, där administrationen har sitt säte. Det syns bl.a. på skyltningen. Skyltar till Kungshamn och Smögen förekommer ganska tidigt, men till Hunnebostrand först vi avtagsvägen vid Röd. Den gamla benämningen Gravarne förekommer inte längre.

På 1930-talet tävlade affärerna med flotta julskyltningar; en sed som tycks ha försvunnit helt och hållet. Eftersom jag sällskapade med en handlaredotter var det väl ganska naturligt att jag några år hantlangade vid julskyltningen i hennes föräldrars butiker.

9 Hemska händelser

 

Det hände en del även på 1930-talet. Det första jag minns inträffade den 12 mars 1932, samma dag som Kreuger sköt sig. En man satte sig i berget och stoppade en dynamitpatron i munnen och tände på stubinen. Halva huvudet sprängdes bort men egendomligt nog satt vegamössan kvar på det som återstod av huvudet. Det var en man som dränkte sig i en brunn på ett ställe som kallades Rompen. På apoteket var det en manlig anställd som tog gift.

 

 

Vildkatterna

 

Något som var ett stort problem på 1930-talet var vildkatterna. Det var en del sommargäster som skaffade sig en kattunge. När de reste sin väg på hösten blev den utan hem. För att åtgärda problemet anställdes ett par jägare som sköt vildkatter. För att inte åretruntboende skulle bli av med sina katter utfärdade Sigfrid Mattsson ett påbud: "Den som vill ha kvar sin katt knyter ett vitt band om halsen till befrielse". Om det var om ägarens hals det skulle bindas eller om kattens framgick inte särskilt tydligt.

 

En höststorm

 

En höstkväll skulle Birgit Hjelm, nu gift Åberg, sluta sin tjänst hos landsfiskalen och jag skulle hjälpa henne att bära hem sina saker. Det blåste åtskilliga sekundmeter. Då vi kom till det som nu kallas Köpmansgatan hade vattnet i hamnbassängen stigit så att det stod över kajkanten. Där låg flera segelbåtar som hade slitit sig. Ägarna och deras medhjälpare försökte hindra att båtarna slogs sönder mot kajen. För att de skulle se bättre hade de ställt en bil på gatan vid Hellners och tänt strålkastarna. Jag gick hemåt Hunnebo längs Köpmansgatan och Dinglevägen. Jag fick se opp ordentligt för det kom tegelpannor farande och gruset yrde. Det var inte gatubeläggning på den tiden. På morgonen hittade man gamle Gerle drunknad. Han hade tydligen gått ner till sjön för att se till sin roddbåt och hade väl blåst i sjön och inte kunnat ta sig opp.

 

Branden

 

En natt började det brinna i fiskhandlare Algot Anderssons hus strax intill Utsiktsberget. Någon brandkår var tydligen inte organiserad på den tiden, för jag råkade komma med i en kedja som langade vatten från sjön. Bland andra som var med minns jag Gösta Wallin, som hade en privat underhållning för kedjedeltagarna. Bl. a. påstod han att "när skadda

 

 

 

13 Gammelgården

 

Eftersom jag på den tiden tillbringade en stor del av min tid på Gammelgården, får jag väl skriva lite grand om den. Manhuset hade flyttats från Bullaren och om jag inte minns alldeles fel hade det varit officersboställe förut. På den tiden fans det ett garage på samma sida av vägen och under det en liten källare. På andra sidan av vägen fanns en vedbod, och på den sidan som vette mot berget, ett utedass. 1 manhuset fanns det österut något som kallades "gamla köket" med stengolv, och där stod värmepannan. När man gick in fingången, kom man först in i en liten förstuga med en garderob där Alveskog bl.a. förvarade hagelbössan med tillhörande patroner. Om man fortsatte mot kontoret kom man först in i ett litet väntrum, och därefter till kontoret, som inte var särskilt stort. Till övervåningen kom man uppför en trappa. Däruppe fanns det ett rum på vardera gaveln och mellan dem och ytterväggarna garderober. Den ena garderoben användes för det gamla länsmansarkivet, som jag då och då försökte få lite ordning på. På nedre botten var det, mot stora vägen, en sal med öppen spis. Öster därom en matsal och ett mindre rum där vi åt i vardagslag. Längst bort var det köket som gränsade till "gamla köket". På tomten fanns det inte fler hus, utan det var en rätt stor trädgård, med fruktträd och bärbuskar. Där jobbade jag en del på somrarna, ofta i sällskap med Alveskogs svärfar, August Lindström från Jönköping. Vi trivdes väldigt bra ihop.

Det fanns på den tiden inga motorgräsklippare, så det fick man ordna på annat sätt. Vid ingången till trädgården fanns det en hundkoja där S:t Bernhardshunden Jim bodde.

Gammelgården ägdes på den tiden av Sotenäsgillet, med James Svensson som ordförande och byggmästare Johan A. Larsson som styrelsemedlem. En gång hade Alveskog bjudit till sig Johan A. Larsson för att diskutera några önskade reparationer. Men Larsson var inte intresserad av några reparationer, så fru Alveskog sa: "Herr Larsson ska väl inte va så emot reparationer. Herr Larsson får ju arbete och kan tjäna pengar". "Jaha", sa Larsson, "då klappar Jim Svensson mej på axeln och säger, det får du göra Johan och det blir den enda betalningen jag får".

14 Stenhuggare och smeder och andra arbetare

 

När man sitter så här och skriver ner sina minnen, märker man rätt vad det är att man glömt en del. När det fanns så många stenhuggare, så måste -det finnas en del smeder som höll ordning på deras verktyg. Där fanns Vilhelm Nicklasson, vars efterkommande också ägnat sig åt smide och mekanik. Så var det Axel Bergman med sonen Baltzar. De hade smedjan där Baltzars dotter nu bor. Intill smedjan fanns det en stor brunn där ett flertal husägare tog sitt vatten. Så var det smeden Karl Bergman som hade två söner som också ägnade sig åt smide och mekaniska arbeten.

Så borde jag kanske nämna "Ettöres Johannes", som gick omkring i gårdarna och sågade och högg ved. När han tillfrågades hur mycket det kunde bli på en dag, svarade han: "Om je har e bra såg och e vass öx, så sågar je å hugger så möcke je hinner".

15 Bogrens affär på Postgatan

 

Nu märker jag att jag glömt tala om att Bogrens hade en affär, där man bland annat sålde mjölk. En dag kom "Loggets" Fina med sin mjölkkruka. Hon hade inget lock, vilket föranledde fru Bogren att fråga: "Hörre har du logget, Fina?". "Han ligger hemma på söffa å söver". "Logget" hade sin stuga där nu Postgatan finns. Stugan revs antagligen när Boman byggde posthuset.

Jag kommer ihåg en annan historia på Postgatan. Skandinaviska Banken hade då sitt kontor på Postgatan 1. Jag var där i ett ärende. Medan jag stod där kom trädgårdsmästare Karl Vikström i Ulebergshamn in, Han hade parkerat sin T-ford-pic-up utanför Möllers, men hade tydligen inte dragit åt handbromsen ordentligt, för rätt vad det var så började bilen rulla. Kalle fick vingar ner för trappan. Han försökte hejda bilen men lyckades inte. Bilen gick över Torggatan och stannade vid slaktare Karlssons staket.

 

Tack för mej!

Arvid Sjöstrand

 

Sotenäsgillet

Museivägen 3

456 61 Hunnebostrand 0523 55 380