Åhlander

 

Hembygdsföreningen

Sotenäsgillet

,

Landsfiskal C.H. Åhlander var verksam i Hunnebostrand mellan åren 1917 – 1928.

Landsfiskal C H Åhlander

berättar om Hunnebostrand

I oktober 1957 satte sig C H Åhlander, då bosatt i Ljungskile, ner och skrev om det tillfälle, fyrtio år tidigare, då han första gången kom till Hunnebostrand. Vi får följa hans berättelse och hör honom själv berätta.

 

 

Första gången jag såg Hunnebostrand var en kulen söndag strax före jul 1917. Jag hade i den då gångna veckan blivit förordnad till landsfiskal i det nybildade Sotenäs distrikt från och med den 1 januari 1918 och hade gjort resan från Göteborg med bohuslänska kustens ångfartyg "Göteborg". Mitt främsta ärende var att i Hunnebostrand ordna med bostad och annat för min bosättning där.

Det var en gråkall vinterdag med en isande kall västanvind och stundtals vinande småsnö. Det gjorde det inte särskilt nöjsamt att uppehålla sig ute på båtens däck. Under färden stod i fören av båten ständigt en utkik. Första världskriget pågick ännu och otäcka minor i farlederna var ingen sällsynthet. Vid ett tillfälle efter passerandet av Smögen saktades plötsligt maskinen på båten, och den gjorde en gir. Uppenbarligen hade ett vågbrott tytt på att en mina fanns i farlig närhet.

 

Sjöbodar och stenskrot

Vi passerade Grötön och sedan Söön och fick så Hunnebostrand i sikte. Vi såg ett ovanligt högt berg och nere vid stranden de typiska sjöbodarna tätt intill varandra. Bakom sjöbodarna låg en massa boningshus med gavlarna vända mot sjön. Husen låg i terrasser upp mot det höga berget och tätt, tätt intill varandra. Det var det gamla fiskeläget Hunnebostrand. Det slog mig att husen denna kalla vinterdag liksom kurade ihop sig i skydd av berget för att bättre behålla värmen.

Så såg jag kyrkan höja sig väster om fiskeläget och där bakom trasiga berg, massor av stenskrot på bergen och hisskranar i stenbrotten.

 

När båten kom in mot bryggan, syntes där en massa sten upplag på bryggplanen. Där vandrade många söndagsklädda, både gamla och unga. Ankomsten av en ångbåt var tydligen ett avbrott i enformigheten och en nyhet utifrån. Det var ju heller inte så underligt. Sjövägen var fort-farande den vanligaste färdvägen och flitigt anlitad, såvida inte oväder lade hinder i vägen.

Landshövding Sydow

Jag kom att vistas i Hunnebostrand 11 år. Under de åren tillkom bl a bilvägen Dingle - Hunnebostrand - Gravarne med reguljära omnibusförbindelser, samhällets och den omgivande traktens elektrifiering, anläggningen av ångbåtsbryggan och vågbrytaren, uppmuddringen av inre hamnen och farleden runt Jönsö, provinsialläkarens stationering i Hunnebostrand, inrättande av apotek mm.

Dåvarande landshövding i länet, Oscar von Sydow, ömmade mycket för Hunnebostrand. De stora arbeten, som utfördes för samhällets utveckling, tillkom tack vare hans medverkan och stöd. Landshövdingen hade under min tjänstetid i Sotenäs som landsfiskal många sammanträden i Hunnebostrand. Dess emellan besökte han samhället mer inkognito flera gånger.

Vid ett sådant tillfälle gick jag i hans sällskap från Brunebacke genom Stigbergsliden ner till ångbåtsbryggan - det var före det att bilvägen dragits ner till bryggan. I Stigbergsliden stod en gammal man stödd på en käpp utanför en stuga. Landshövdingen undrade vem han var eller varit och jag talade om att den gamle mannen i sin krafts dagar varit känd för sin stora kroppsstyrka. Landshövdingen blev intresserad och ville prata med mannen. Vi stegade upp till honom och talade om, att det var landshövdingen som ville tala med honom. När de pratat en stund om förhållandena förr och då, bad jag honom berätta hur det var, när han slogs med hela Ålesund.

 

Genuin bohuslänska

Den gamle mannen, som efter vad jag nu kan minnas, varit fiskare eller skeppare, berättade på gammal genuin bohuslänska, att han kommit till Ålesund på norska västkusten. På kvällen besökte han ett näringsställe, där det var en hel del folk. Bråk uppstod i lokalen. Man slogs med stolar och bord. I början deltog svensken inte i tumulten. Men när han tyckte att det gick för långt, skrek han:

-Nä, no gutter får dä väre nock. I ska bäre er åd söm fölk.

Då vände sig en del av bråkmakarna mot svensken. Han blev ilsken och kastade ut varenda en ur lokalen. Sedan fick han bana sig väg ner till bryggan och sin båt. De försökte storma båten. Men då gick han i land och rensade kajen.

"Bane mine goe nävar"

Landshövdingen frågade den gamle, om han hade något vapen, när han kunde klara sig så bra. Han fick till svar:

- Nä, min far, jä hadde bare mine goe nävar.

(Anmärkt nere i kanten av dokumentet: Jag minns inte vad den gamle mannen hette, men han bodde hos sin son, som jag vill minnas hette Albert - Albert i Stigbergslia).

När vi gått från den gamle mannen i Stigbergsliden, sade landshövdingen att det var skada, att vi inte haft tillfälle att ta upp den gamles berättelse på en grammofonplatta. Det gamla bohus-länska tungomålet och gamla personers berättelser om upplevelser och händelser från gamla tider borde bevaras, menade han.

 

 

Sotenäsgillet

Museivägen 3

456 61 Hunnebostrand 0523 55 380